Noteringar

Du är för närvarande anonym

Noteringar

Träffar 101 till 150 av 488

Noteringar

Länkad till

101

Brev från Ellen.
Röras är mormors hem.Det revs ner 1894 det kallades för Hans Lars Hans mormors bror.Han dog långt innan så änkan efter honom gifte om sig med en de kallade Ola Dansk.Men de blev utfattiga där så köpte Röra Kerstin det och byggde en ny gård längre upp.Gamla gården låg intill Lars Nilsson så när den revs köpte morbror Niklaus den och byggde upp den där på Hammar.så det är mormors föräldrahem de bor i.Mormor hade så många syskon.

Larsdotter, Bengta (I196)

102

Britta flyttade med sin nye man från Tåsjö till Bellvik , Dorotea.

Eliasdotter, Brita (I492)

103

Minst en levande person är länkad till denna notering - Detaljer visas inte.

Wiberg, Maria Kristina Britta (I6370)

104

Broby 16

Sahlin, ETHEL Hildur (I8431)

105

Bror till Ola Pehrsson i Tygarp född i Ignaberga 1812

Pehrsson, Nils (I7322)

106

Bysmed, Inhysesman i Nymö bys grund, Gualöv

Wannberg, Nils Bengtsson (I1904)

107

C1:2 s.160 Kvistala°nga 1

Gunnesson, Anders (I8400)

108

Captain Ephraim Delano was a descendant of John Alden And Priscilla Mullens Alden of the ship Mayflower 1620.

Delano, Ephraim (I3440)

109

Carl döptes den 12 feb och gudfader var Bonde Olsson åbo Nosaby och hustru Maria samt Karna Bengtsdotter Nosaby 4. (Nosabys födelsebok)

Returned from USA 1929 with his wife and daughter Karin. Karl Bondesson father to Karl Bonde Bondesson was living on the farm 1930.

Flyttade tillbaka från Nordamerika 1929 med hustru och dotter Karin. Karl Bondesson far till Karl Bonde Bondesson bodde på gården 1930 (Förs.boken).

Karl Bondesson köpte gården av Matilda Ekdahl (Nilsson) i Åraslöv.

Karl Bondesson arbetade på en pianofabrik i Boston USA.

Utdrag ur tidningsartikel från Boston:

STRANGER IN STRANGE LAND GETS FINE JOB AND GOLD THROUGH HERALD
Want Ad Column Helps Man Who Arrived Recently from Sweden
Rize will start his bank account

A stranger in a strange land, Carl Bondeson arrived in America a short time ago from Kristianstad, Sweden. His first need and thought was for work - a job - where to find one. The newspapers seemed to be his only friend. They offered hundreds of positions, and a few days ago, through The Herald and Traveler, he secured a good job as piano pol... at the Charles M Steiff Piano Company of 146 Boylston street.

Young Bondeson came to see The Herald and Traveler help wanted editor yesterday and his story won todays prize in gold.

Tells Life Story.

Bashfully he told a most interesting story of his life in Sweden and of his dreamings of America, finally realized by coming here.
Carl Bondeson now lives at at 84 West Newton Street. He is 23 years old of age and unmarried. Although he was a farm laborer in Sweden - in America he turned to manufactoring work having always thought of America as a manufactoring nation. After a few days in this country he obtained work as an apprentice in a piano factory and after acquiring sufficient knowledge of the trade secured his first real position through The Herald and Traveler help wanted advertisment.

He might never have won the $10 in gold for he did not understand The Herald and Traveler offer until one of his newly acquired American friends explained it to him and following his friends advice he came to see the editor. Considerably pleased with the $10 in gold, he stated that he was going to start a bank account with it.
The Herald and Traveler help wanted ad rendered its service. It found an experienced man for the employer and a needed start on his first job for a stranger in a strange land,
It makes little difference what you need a Herald and Traveler classified advertisment will go and find

Nosaby 14:9
Lantbrukare Carl Bondesson drev gården med hustrun Gerda född Tängberg (i Skee) och barnen Karin, affärsbiträde (född i Uddevalla). Bertil "Jocke", byggnadssnickare samt (Gull-Britt. scdermera gift med Lars Nilsson Nosaby 17. (NosabybygdesHistoria del 2)

Bondesson, Hemansägare Carl Bonde (I156)

110

Carl Gustaf dog den 4 mars i en svår olycka på järnvägsstationen (Husförhörslängden)

Carlsson, Carl Gustaf (I1790)

111

Minst en levande person är länkad till denna notering - Detaljer visas inte.

Bertilsson, Carl-Magnus (I1681)

112

Minst en levande person är länkad till denna notering - Detaljer visas inte.

Wahlquist, Catharina (I6407)

113

Minst en levande person är länkad till denna notering - Detaljer visas inte.

Nilsson, Catherine Maria Monica (I6443)

114

Changed name from Hansson to Hansén.

Hansen, Bonde (I7726)

115

Changed name from Hansson to Hansén.

Hansen, Karl (I7725)

116

CI:1 s. 102

Nilsson, Nils (I8424)

117

CI:1 s. 109

Andersdotter, Marna (I8384)

118

CI:1 s. 110

Andersdotter, Marna (I8384)

119

CI:1 s. 136

Andersdotter, Ingar (I8383)

120

CI:2 s. 2

Nilsson, Sven (I8425)

121

CI:4 s. 4

Norra Sandby No 9, husfo¨rho¨rsla¨ngden pag 63

Svensson, Nils (I8440)

122

Minst en levande person är länkad till denna notering - Detaljer visas inte.

Wiberg, Claes Åke Valram (I4217)

123

Claus Braasch fick kungligt tillstånd cirka 1945 att anta släktnamnet Garmer (tillsammans med sin mor Elsa (född Persson, namnbyte till Garmer, gift sig 1928 i Tyskland och fick då namnet Braasch. Skilde sig 1940 från maken och återvände till Sverige med kungligt tillstånd aterta namnet Garmer cirka 1945. /Claus Garmer

Garmer, Elsa (I7402)

124

Confirmed 19 th of April 1891 and moved to Kristianstad the 7th of december 1894.

Konfirmerades 19 april 1891 och flyttade till Kristianstad 7 december 1894

Bondeson, Vagnsmakare Sven (I166)

125

Dale was in the U.S. Navy during WWII. He was at Pearl Harbor on the New Orleans when the attack happened,I think he was only 18 years old. After that he was in 19 more fierce battles at sea. Although he was not injured (that I know of) he suffered mentally and after the war was hospitalized for trauma. Dale told me that when his ship was bombed at Pearl Harbor he was reading the newspaper and tucked it into his back pocket and never took it out for 3 days because no one slept, they just worked at repairs and rescues for those 3 days.

Pierson, Dale G (I9069)

126

Minst en levande person är länkad till denna notering - Detaljer visas inte.

Sjöström, Winston (I118)

127

Debora was the daughter of Peter R. and Sarah Ann Luke Gray and the wife of William M. McFadden. Her children were John Peter, Samuel R., George Lewis, Sarah Ann, Francis Isabella, William Thomas, Nancy M., Albert C., David Wesley, Mary Elizabeth, Hester E., and Alsena Louise McFadden. She was born in Morgan County, Ohio. Some records give Noble County, but Noble County was formed in 1851.

Gray, Debora Marie (I8604)

128

Den 18 januari 1824, andra söndagen efter Epiphanias, då högmasso-
texten handlar om bröllopet i Kana, vigdes i Rinkaby gamla medeltids-
kyrka Ola J eppsson och Elna Trulsdotter. Det var ett ståtligt bröllop,
som Truls Jönsson höll för sin enda dotter. Där saknades varken för-
ridare eller spelmän, men trots all ståten, drogos blickarna till det unga
brudparet, som enligt vad prästfrun i Viby senare sade, tillhörde "det
vackra folkslaget", hon ljus och han mörk. De sågo också bra ut, de
unga; nu i kyrkan var en något högre färg på kinderna än vanligt det
enda tecknet på en möjligen inneboende sinnesrörelse, som det ej ansågs
passande att visa. Vigseln avlöpte utan några som helst missöden, ringen
tappades inte, formuläret sades efter utan att någon av kontrahenterna
stakade sig och allt var som det skulle vara, när festmåltiden i bröllops-
gården tog vid. Det var ett gille, som drog ut på tiden. Men även ett
bröllop tager slut och så småningom bröt brudparet upp för att köra den
halva milen till Viby. Brudgummen körde själv släden, som var prydd
med ett vackert av bruden vävt täcke.och en likaledes av henne förfär-
digad agedyna. Så gled släden med de nygifta ut genom gårdsporten, bort
mot den gamla släktgården, som stod färdigsmyckad att taga mot sin
unga husfru.
Elna Trulsdotter var själv uppvuxen på en gammal gård och var väl
insatt i de plikter, som åvilade henne som hustru till ägaren aven ansedd
släktgård med gamla, goda anor. Hon var praktisk, road och intresserad
av att styra och ställa i hushåll och trädgård. Ola Jeppsson lärde sig också
snart att alltid taga henne till råds i alla angelägenheter, som rörde
familjen eller gården. Hon var allvarligare till sinnet än Ola Jeppsson,
som var gladlynt och livlig, men båda överensstämde de i sin varma och
innerliga religiositet *). Ola J eppssons och Elna Trulsdotters 52-åriga
äktenskap var alltid präglat av innerlig kärlek och förtroligt samarbete.

Den 14 december 1824 föddes dottern Anna. Visst voro både föräld-
rarna och icke minst farföräldrarna glada över hennes födelse, men det
var nog inte utan att Ola Jeppsson hade hoppats på en son, som i sinom
tid kunde övertaga gården och föra traditionerna vidare. Så mycket gla-
dare och stoltare blev han också, när sonen Martin den 4 september 1826
kom till världen. Det var en sådan trygg. glädje att bruka fädernegården
med tanke på att sonen skulle fortsätta därmed en gång. Det hade inte
varit alldeles detsamma, om de bara haft Anna. Hon kunde ju visserligen
ha gift sig och hennes man tagit vid, där Ola Jeppsson slutat. Men det
hade inte varit riktigt detsamma ändå. Och så gingo tankar och drömmar
till den dag, då Martin blivit gammal nog att bli fars hjälp, liksom Anna
mors. Ty naturligtvis skulle han övertaga den gamla gården - det kunde
inte bli tal om annat. Och Ola Jeppsson och Elna Trulsdotter skulle få
en lugn och sorgfri ålderdom i undantagsgården.
Sommarsol och vintersnö växlade och den 18 december 1828 föddes åter en son, Nils Olof, på Viby n:r 6 och etter ytterligare några år den 26 mars 1831 kom Truls till världen.
Ola Jeppsson hade nu blivit 29 år och förskaffat sig anseende såsom en dugande och initiativrik lantbrukare. Ahustrakten har ju sedan gammalt varit känd för sina tobaksodlingar och Ola Jeppsson odlade också tobak
på stora områden, som sedan såldes till tobaksgrossisterna, varav de största, däribland Kockums, funnos i Malmö. Avkastningen av lantbruket var god, men huru goda förutsättningar det än hade, krävde det likväl helt sin man. Redan vid femtiden på morgonen började en hård arbetsdag, som vanligen slutade först sent på kvällen.
J ordbruksarbetet blev mer tidsödande på grund av att nutidens lantbruksmaskiner ej funnos till. Jorden plöjdes med årdrer, som drogs av minst två hästar. Ett sådant årder är bl. a. avbildat på en av kalkmålningarna i Rinkaby kyrka. Harven var jämte årdret den tidens viktigaste åkerbruksredskap. Höet och säden slogs med liar. Hela året rörde sig egentligen om jorden och grödan. Av Ola Jeppssons brev märker man, att redan när nyårsdagen gick in, började hans tankar gå mot det år, som nyss börjat, om det skulle komma att föra med sig medgång eller motgång, om vädret skulle bli tjänligt, om höet skulle bli rikligt, om säden skulle bli tung i axen och bärgad i torrt väder, om tobaken skulle bli fin - om sådana frågor kretsade hans tankar 'och i dessa tankar levde han, tills skörden var inne i ladorna.
Av sädesslagen voro korn, råg och havre de dominerande. Vete odla.
des blott sparsamt, under det att bovetet var ett vanligt sädesslag, som
särskilt odlades på den lätta och sandiga kristianstadsslätten. Därjämte
förekom odling av lin, bönor och humle, vilken senare odling ålagts bön.
derna genom Kristian I1:s "geistliga" lag 1521.
Elna Trulsdotter hade också åtskilligt att bestyra. Det var mycket,
som på den tiden krävdes aven bondhustru i ett stort hem med många
barn. Till ett välordnat lanthushåll hörde fyllda källare och spiskammare.
Sådana funnes också på Viby n:r 6. I källaren förvarades i stora bingar
och kar allehanda saltade varor, i källartaket hängde långa rader av olika
slags korv, skinkor och torkat fårkött, på hyllor och i säckar fanns färsk
och torkad frukt, bruna bönor, ärter m. m., i väldiga lerkrukor smör och
i aska nedlagda ägg. Det var ett gammaldags hushåll med bak och slakt
samt oftast en väv igång. Elna Trulsdotter var väl förfaren i den icke
ringa konsten att väva agedynor och täcken i rödlakan och många voro
de alster av hennes konstförfarna händer, som under årens lopp ned.
lades i döttrarnas kistor. Vid jultiden bakades många olika sorters bröd,
däribland en sorts runda kakor, som kallades tiggarbröd. Särskilt vid
jularna var det många, som gingo omkring och tiggde. Det påstods, att
Elna Trulsdotter vissa dagar hade tillräckligt att göra med att endast skära
upp bröd till dem, som kommo och tiggde. Det var också känt i trakten
milsvitt omkring, att hos Ola Jepps behövde man icke bedja förgäves
varken om mat eller liggplats. Gården hade två omgångar särskilda säng-
kläder för dem, som bådo om husrum. Den sämre omgången delades ut
till dem, som verkade smutsigast. Det var inte alltid hjälpsamheten lönades
med tack. Det hände inte så sällan, att slagsmål och bråk uppstodo bland
dem, som beretts sängplats i någon lada. Om Elna Trulsdotter vid något
sådant tillfälle slog fram, att man kanske borde gallra litet på vilka, man
gav mat och annat, svarade Ola Jeppsson alltid "det är saligare att giva
än att taga". Det var hans ordspråk och det följde han konsekvent hela
livet igenom.
Den andra dottern Marna föddes den 3 oktober 1833, men avled i
höftsjuka vid 18 års ålder den 28 februari 1851. Hon dog i faderns armar.
Innan Ola Jeppsson lade tillbaka dottern i sängen, läste han:
"Nu påden strand jag lyckligt hamnat, där mödors svall ej mera gro.
Migudgummen nu har omfamnat, jag vilar nu i stilla ro, jag nu det
himmelska har funnit och segerns gyllne krona vunnit."
Något mer än tre år efter Marnas födelse såg Jöns dagens ljus och
sedan kommo med två och tre års mellanrum Kjersti, Pehr och Anders,
som föddes 1845.
Redan i barndomen fingo barnen hjälpa till, pojkarna i lantbruket och
flickorna med hushållsgöromål, vävning och annat. På helgdagskvällarna
samlades man i "stugan", där Ola Jeppsson med sitt glada humör spred
glädje och trevnad omkring sig. Han sjöng gärna och spelade också taffel,
varvid på barnens begäran ett stående nummer var "veni puella, salta
cum me".
Barnen började sin skolgång i Viby. Det visade sig snart, att alla
hade utomordentligt goda läshuvuden. Martin, den äldste sonen, kunde
inte hållas borta från böckerna. När han under de första skolåren till-
frågades, vad han skulle bli, när han blev stor, gav han alltid samma svar
"jag skall bli en lärd man". Och det blev snart nog klart för honom själv
och- andra, att böckerna voro kärare för honom än hela Ola Jeppssons
gård och hästar och kor, får och grisar - och åkrar och ängar med. När
andra pojkar i sommartid redo vall med hästarna och hjälpte till på åkrar
och ängar, då satt Martin hopkrupen över en bok och varken såg eller
hörde, vad som försiggick omkring honom. Att han läste sina läxor ordent-
ligt och hade gott beröm om sig i skolan, var ju visst att vara glad åt. Men
när Ola Jeppsson ville ha honom med i arbetet emellanåt för att han
skulle vänja sig, då gick han med, ty han var van att lyda, men intresset
saknades fullständigt. Och inte hade han det rätta handlaget som andra
pojkar på landet, utan bar sig bakvänt åt. Ola Jeppsson och Elna Truls-
dotter tröstade sig till en början med, att ba böckerna kommit undan, så
skulle nog gården få hans intresse. Men det
blev på samma sätt som förut. Under konfirmationsläsningen hade också
kyrkoherden i församlingen fäst sig vid pojken och lade ett gott ord för
honom hos fadern. Slutet blev, att Martin fick börja på läroverket i Kris-
tianstad för att med tiden söka taga studentexamen *).

Det var fem söner kvar och Ola Jeppsson hoppades naturligtvis, att
någon av dem med tiden skulle övertaga gården. Men de gingo alla troget
i storebrors fotspår. När den siste av dem lämnat hemmet för studierna,
då var det som om något fallit samman för Ola Jeppsson. Vad tjänade
det nu till, att han arbetat och mödat sig, att hans rygg blivit krökt och
hans händer valkiga, att Elna Trulsdotter och han sparat och knogat för
att gården skulle bli stor och 'präktig? För att tvinga sönerna in på en
bana, som var dem motbjudande, det varken ville eller kunde han. Så
fick han låta drömmen om gården, som skulle gå från far till son, fara
och se verkligheten sådan den var. Och Elna Trulsdotter och döttrarna
och han fingo gå därhemma och knoga och arbeta och spara som förut,
ty det skulle kosta mycket pengar att låta alla sönerna bli läskarlar.
Men arbetet gick inte lika lätt som förut, han hade blivit så många år
äldre, sedan den vackra framtidsdrömmen gått om intet. Hur skulle det
gå, när han inte orkade längre - när han inte kunde gå i spetsen för sitt
folk på de välskötta åkrarna och ängarna? Det var en tanke, som kom
många gånger. Men den fick aldrig något svar. Det var något, som han
alltid sköt ifrån sig - en tanke, som han aldrig tordes tänka ut.

Ar 1845 blev Martin student och inskrevs vid Lunds universitet. Några
år senare följde Nils Olof efter och 1851 var det Truls' tur att avlägga
studentexamen och börja sina akademiska studier. Med stolthet och glädje
såg Ola Jeppsson att det gick sönerna väl i Lund och på allt sätt för-
sökte han ekonomiskt hjälpa dem. Studierna krävde kontanta pengar och
sådana var det inte gott om ens i en stor lantgård. För att kunna bistå
sönerna hade Ola Jeppsson också måst taga inteckningslån. Räntorna å
dessa voro emellertid dryga och år 1848 fann han, att han skulle bli
nödsakad sälja ett jordområde, om han även i fortsättningen skulle kunna
bekosta sönernas studier. Det var en hård strid Ola J eppsson hade att
utkämpa, innan han kunde fatta beslutet om försäljningen. Skulle han
kunna avhända sig något av den jord - om också bara en liten del
därav - som i över hundra år gått från far till son och som i svåra
tider, då allt tycktes vilja falla samman, varit det enda, som hållit ägarens
livsmod uppe? Det kändes nästan som ett svek mot de bortgångna där
uppe på kyrkogården att sälja ens den minsta del av den jord, som de
plöjt hundratals gånger i svåra som ljusa tider med den enda tanken, att
lämna den i bättre skick till den son, som skulle träda till. Men nu gällde
ra han slutat skolan och det sönerna och deras framtid. Striden inom Ola
Jeppsson var hård, han vägde för och emot, men slutligen var han överens
med sig själv om den väg, han hade att gå. Den 13 juni 1848 sålde han till
Anders Persson och hans hustru Elna Hansdotter 1/78 mantal av den gamla
fädernegården ..
Försäljningen medförde en lättnad i ekonomiskt avseende, som varade i
mer än tre år, men efter denna tid ställdes Ola Jeppsson ånyo inför det
svåra valet: antingen sälja ytterligare en del jord eller också inte längre
kunna hjälpa sönerna. Liksom förra gången segrade kärleken till barnen
och genom avhandling den 29 december 1851 försåldes 3/208 mantal av
Viby n:r 6 till Pehr Truedsson och Nilla Håkansdotter.

Det var inte lätt för Ola J eppsson att gå förbi de försålda områdena
och se främmade människor arbeta där. Hellre än att sälja mer, belastade
han också gården med nya inteckningslån, som han hoppades kunna lösa,
när sönerna blevo färdiga med studierna. Det borde inte dröja så länge,
eftersom alla skötte sig väl och i tur och ordning avlade den dåvarande
phil.acand.sexamen. Ar 1850 hade Martin blivit filosofie doktor och 1859
vann Nils Olof den akademiska lagern och Truls hoppades, att samtidigt
bli färdig med sin avhandling.
Det började så småningom bli tomt i det förut barnrika hemmet.

Barnen började själva bilda familjer och för varje år växte den talrika
skaran barnbarn. Martin gifte sig första gången 1854 och efter hustruns
frånfälle 1859 ingick han 1863 nytt äktenskap. Han fick i dessa båda
äktenskap sammanlagt tjugo barn. Truls gifte sig 1857 och i hans äkten-
skap föddes tio barn. Nils Olof ingick äktenskap 1860 och fick fem barn.
Jöns var gift två gånger, i första äktenskapet fanns inga barn, men i det
andra sju. Pehr hade i sitt äktenskap fyra barn och Anders fem. Döttrarna
Anna och Kjersti stannade längst hemma hos föräldrarna. Först 1855, då
Kjersti hade blivit femton år och kunde övertaga Annas plats i hemmet,
gifte Anna sig med lantbrukaren Lars Svensson ochftck fyra barn. Ar
1871 gifte Kjersti sig och fick två barn. Sammanlagt hade Ola Jeppsson
och Elna Trulsdotter sålunda 57 barnbarn, varav dock flera dogo i späd
ålder. Blott några av barnen stannade så nära hemtrakten, att besök oftare
kunde ske i det gamla hemmet. Men den uppoffrande föräldrakärleken
följde alla och omtanken räckte till för både barn och barnbarn.

1857 kom även Jöns till Lund och utgifterna växte. Nils Olof och
Truls arbetade båda på sina doktorsavhandlingar och behövde ekonomisk
hjälp hemifrån för att kunna bekosta tryckningen. Ar 1860 såg Ola jepps-
son sig ingen annan utväg att lösa penningfrågan än att sälja ytterligare
ett jordområde. Enligt avhandling den 1 september 1860 sålde han till
J. Persson och hans hustru Elna Nilsdotter 7/312 mantal.
Ola J eppsson var nu 57 år gammal och de äldsta barnen voro vuxna.
För föräldrarna hade det varit ett arbetsamt liv, fyllt av omsorg om och
uppoffringar för barnen, och de borde nu enligt tidens sed ha överlämnat
gården till någon av sönerna och själva dragit sig tillbaka på undantag
för att i lugn och ro gå ålderdomen till mötes. Men som livet gestaltat
sig för dem, var detta för en man med Ola Jeppssons pliktkänsla icke
möjligt. Ingen av sönerna kunde nu övertaga gården och därför fick han
fortsätta att arbeta för fädernegården och barnen. Skulderna voro stora
och alltjämt hade han de yngsta sönernas uppfostran att tänka på. De
tre äldsta voro nu färdiga med sina examina, men hade icke så stora
inkomster att de kunde hjälpa de yngre.
Aren togo emellertid ut sin rätt och Ola Jeppsson kände, att han ej
längre orkade så mycket som förr. Det började nu också, sedan Anders,
som han i det längsta hoppats skulle stanna kvar vid gården, ville börja
läsa; stå klart för honom, att ingen av sönerna skulle komma att fort.
sätta i fädernas spår, ehuru väl hoppet, att någon av dem en dag skulle
återvända för att övertaga, vad som fanns kvar, först åtta år senare
helt skulle grusas.
Ar 1862 sålde svärsonen Lars Svensson den gård i Hö, som han ärvt
efter sin fader. Då vaknade den gamla, aldrig glömda tanken på att något
av barnen skulle övertaga gården åter till liv hos Ola Jeppsson och enligt
avhandling av den 15 maj 1862 överlät han å dottern Anna och hennes
man 22/312 mantal av Viby n:r 6. Samtidigt upprättades ett undantags.
avtal, varigenom Ola Jeppsson och Elna Trulsdotter tillförsäkrades vissa
förmåner för framtiden. Ola Jeppsson behöll själv huvudgården under det
att dottern och svärsonen övertogo de byggnader, som Jeppa Pehrsson
på sin tid hade uppfört såsom undantag. Lars Svensson utvidgade la du.
gårdsbyggnaderna och uppförde en del andra ekonomibyggnader.
Svårigheterna voro därmed dock icke slut för Ola J eppsson. Skulderna
tryckte, jordbruket kom in i en depressionsperiod och tobakspriserna föllo.
Det berättas, att lantbrukarna under denna tid hade så ont om foder, att
korna voro så magra, att de inte själva kunde resa sig om förvåren utan
måste hjälpas upp. Trots de svåra tiderna kommo dock de två yngsta
sönerna till Lund, där de äldre skulle taga på sig en del av utgifterna för
dem. Huvudparten föll dock på fadern. De hårda tiderna tryckte också
Lars Svensson, som redan 1865 sålde sin gård. Men Ola J eppsson ville inte
giva tappt, utan försökte i det längsta behålla, vad som återstod av fäder.
negården. De lån, han erhållit av släktingar och vänner voro många och
stora, men likväl icke så bekymmersamma som banklånen, som löpte med
hög ränta och som punktligt måste amorteras.
Genom sina personliga egenskaper hade Ola J eppsson förvärvat sig
allmän aktning och anseende. Han hade också väckt beundran för det
sätt, varpå han burit de tunga och svåra åren, och för de försakelser och
uppoffringar, han frivilligt tagit på sig, för att sönerna skulle få den upp.
fostran, åt vilken deras anlag pekade. Men man kunde numera inte bortse
från, att Ola Jeppsson började bli gammal och att mänskligt att döma
den dag snart skulle komma, då han inte längre skulle kunna behålla
gården utan de återstående och bästa delarna skulle behöva säljas. Det
var flera, både släktingar och utomstående, som gärna skulle vilja bli
ägare till den gamla och välskötta gården, och det var nog inte endast
en tillfällighet, att framställningarna om amorteringar på lånen med ens
blevo både tätare och enträgnare. I tre år efter det Lars Svensson sålt
sin gård arbetade och strävade Ola J eppsson för att ej behöva sälja huvud.
gården. Men det var förgäves. Ar 1868 fann han, att det ej var annat
att göra än att sälja. Den 9 maj delades gården upp i ej mindre än åtta
delar, vilka försåldes till olika personer. Det från början stora hemmanet
var därmed definitivt styckat.

Våren hade kommit till Viby tidigare än vanligt det året. Och de
två gamla, som rustade sig till uppbrott, tyckte, att den aldrig varit så
vacker som den gången. Mycket hade de att ordna och styra med -
mycket, som tvingade avskedets smärta tillbaka, men under de få stilla
stunderna bröt vemodet igenom så mycket starkare. Det var en strålande
vårdag, när kastanjerna blommade i allen till Viby kyrka, som en liten
skara samlats för att bjuda farväl. De gin go tysta omkring - Ola J epps~
son och Elna Trulsdotter - och tryckte för sista gången vännernas och
de gamla tjänarnas händer. En granne hade åtagit sig att skjutsa till Kris-
tianstad. Så rullade vagnen ut genom gårdsporten. Jöns Pehrssons stolta
dröm om gården, som skulle gå från far till son, släktled efter släktled, hade
nått sitt slut. Den siste som brukat den hade på grund av uppoffringarna
för sina söner fått gå hemlös från sina fäders gård . . .
När försäljningen var slutförd och skulderna betalda, återstod ingen-
ting för Ola Jeppsson och Elna Trulsdotter. De hade offrat allt för
sönerna, men hade nu också dem att vända sig till. Den av sönerna, som
föräldrarna mest litade till var Truls, som vid denna tid hade blivit ordi-
narie läroverksadjunkt i Göteborg. Han hade kort förut förvärvat en den
gången ganska obetydlig gård i Marks härad av Alvsborgs län, benämnd
Källeberg Storegården. Den var icke någon betydande egendom och var
därjämte högt skuldsatt. Sedan Viby n:r 6 sålts, stodo även Lars Svensson
och hans familj utan gård. Truls erbjöd dem då att bruka Källeberg samt
föräldrarna att bosätta sig där. Båda familjerna bodde också ett par års
tid på Källeberg, men tiden blev i den främmande omgivningen lång för
de gamla. Ola Jeppsson hade blivit en liten prudentlig gubbe, som
i regel brukade gå klädd i långrock och spännhalsduk. Han satt mest
inomhus och rökte sin långa pipa samt berättade för barnbarnen om gamla
tider. Trots motgångarna hade hans goda humör inte lämnat honom. Sjöng
gjorde han dock numera sällan och hände det någon gång var det psalmer
om "det goda land på den andra strand", dit han alltmer längtade och
dit han kände, att han inte kunde ha så långt kvar. Såväl hans som
hustruns käraste läsning var bibeln och av de många bibelcitaten i hans
brev framgår, att han var väl hemmastadd i den heliga skrift.
Det är inte så lätt att plantera om människor i 70~årsåldern och få dem
att trivas i en främmande omgivning. Både naturen och människorna i
Källeberg voro helt annorlunda än i Viby och de båda gamla längtade
tillbaka till Skåne. 1871 blev dem längtan tillbaka för stark och de Iam-
nade Källeberg för att omväxlande bo hos Jöns i Malmö och Nils i
Landskrona. Men stadslivet passade dem inte så väl och när yngsta dottern
Kjersti gift sig med folkskolläraren Olof Löfvall i Stora Herrestad flyttade
föräldrarna dit. Det var en trakt, som ganska mycket påminde om Viby,
och både Ola Jeppsson och Elna Trulsdotter kände sig väl tillrätta hos
dottern och svärsonen. Detta blev i ännu högre grad fallet sedan de två
barnbarnen kommit till världen. Ola Jeppsson var ovanligt barnkär och
tröttnade aldrig på att sysselsätta sig med de små.
Sönernas inkomster hade under årens lopp blivit bättre och bättre och
det var deras tanke, att de gemensamt skulle hjälpa föräldrarna till något
lämpligt ställe i Viby. Men då vaknade den gamla myndigheten och själv-
ständighetskänslan till liv igen hos Ola J eppsson. Han ville inte återvända
till Viby under helt andra förhållanden än de, då han suttit såsom ägare
till en av byns förnämsta gårdar. När det var ogörligt att köpa igen den
sönderstyckade gamla släktgården, fick det vara med gårdsköpet. Både
han och Elna Trulsdotter trivdes för övrigt så väl hos dottern, att de
gärna ville stanna kvar där. Då och då hände det, att barnen och barn.
barnen samt släktingar och vänner från vibytiden kommo och hälsade på.
Det var högtidsstunder för Ola Jeppsson, när han fick återuppliva minnena
från tiden i Viby, till vilken hans tankar så ofta gin go tillbaka, och när
han erfor, huru både barn och barnbarn artade sig väl. Elna Trulsdotter
var lika släktkär som mannen. Många av de gamla hade hon själv känt
och ännu fler kände hon väl till genom de berättelser, hon hört i sin ung-
dom. Hon var också mån om att hos barnbarnen inpränta släktkärlek och
sammanhållning. En gång, när hon för en del av de ivrigt lyssnande barn.
barnen berättade om släkten i gamla tider och därvid endast drog fram
de vackra sidorna, frågade ett av barnbarnen, "men farmor, hände det
aldrig, att det fanns någon dålig människa i släkten 7" Elna Truls dotter
svarade: "nej, min lille vän, något dåligt har aldrig funnits i vår släkt".
Yttrandet är i viss mån betecknande för henne. Hon ville i allting endast
se det goda och ljusa och ställa fram det såsom ett excelsior för de unga.

Den 22 april 1876 gick Elna Trulsdotter bort. Nöjd med sin lott hade
hon alltid varit, även då solen skymdes av moln, och nöjd var hon att
få gå bort, då dagen var till ända och aftonen bröt in.

Åren, som kommo och gingo, lämnade Ola J eppsson lika litet som
någon annan oberörd. Den förr så resliga gestalten hade blivit allt mer
lutande och böjd. Den spänstiga gången hade- blivit stapplande och svag.
Om ålderns dagar har mången sagt: "de behaga mig icke". Men så var
det inte med Ola Jeppsson. För honom hade livet medfört så mycket,
som inte behagat honom -, mycket, som gjort hans rygg böjd och hans
hjärta tungt. Visst hade det många gånger också fört med sig ljus och
glädje, men han kunde dock instämma i det gamla ordet, att "när livet
som bäst varit haver, så har det varit möda och arbete". Inte var det
egentligen arbetet, som gjort honom trött, han hade älskat den gamla
gården och de sina och för en man som Ola Jeppsson var mödan en
välsignelse. Men det var så mycket annat, som gjort livet tungt så många
gånger. Sorgen över hustruns bortgång tog också hårt och Ola Jeppsson
kände själv, att han snart skulle följa henne efter. På morgonen den 10
mars 1879 sade han till" dottern Kjersti "idag dör jag, så du får skicka
bud efter Löfvall". Kersti invände något om, att fadern ju inte var sjuk,
så det kunde hon aldrig tro, men fadern gav sig inte och så blev Löfvall
efterskickad. Han hade knappt hunnit in i rummet, förrän Ola Jeppsson
föll tillbaka i soffan. Svärsonen skyndade fram och lyfte upp honom,
men märkte, att han inte längre andades, varför han under orden "sov
i frid, käre gamle morfar" lade honom ner. Ola Jeppsson hade fått ingå
i den himmelska värld, som han så visst trodde på och så uppriktigt
längtade efter.
Ett märkligt livsöde var avslutat. Det hade varit byggt på en god
grund. Ola Jeppsson hade i hela sitt liv och sin livsgärning utgått från
en levande gudsfruktan och en plikt- och ansvarskänsla, som tålde vilka
uppoffringar det vara månde. Intet offer var honom för stort, när det
gällde att trygga barnens framtid. Aldrig svek han sin övertygelse. I ut-
hållig arbetslust sökte han sin like. Och svensk var han in i hjärtat och
rättrådig som få. Med Ola Jeppsson gick en märklig man ur tiden.
En värld av minnen lever kring graven på Herrestads kyrkogård, där
Ola Jeppsson och Elna Trulsdotter vila, och i träden, som resa sina kronor
däröver, susar vinden vemodigt och gåtfullt.

Jeppsson, Ola (I815)

129

Den gamla kistan som tillverkats i ek kommer från Åraslöv där den under min farmors tid M(Marthas Ekdahl) användes för att ha potatis i. Min pappa räddade kistan till Dalarna där den fick stå på undantaget. Jag fick ta den om jag ville ha skräpet enligt min mor. Den fraktades till Järfälla där den fått stå ett tjugotal år. Vid renoveringen år 2004 finns noteringarna ''Ao 1779 OJS'' och vid sista ommålningen ABD 5/2 1886.

Bondesdotter, Anna (I145)

130

Dessutom är inte efternamnet hennes mammas flicknamn, hennes mamma hette Hilda Kristina Bergström. Pappan Johan Johansson var kringresande predikant och ändrade någon gång efter år 1900 efternamnet och som utgångspunkt hade han platsen där han var född - Wäse i Värmland. Utan att han kontrollerat mer så blev det någon gång förvanskat till Wäsig och sedan förvanskat igen via utlandsresor mm.

Johansson, Johan (I2271)

131

Det var ett vackert arv, Jeppa Pehrsson satts att vårda. Gården var
bland bygdens åboar ansedd som en av de allra förnämligaste; vad som
gjordes på Viby nr 6 visste man väl löna sig att försöka själv. Det hade
därför under Jeppas fars tid blivit så, att det där på gården ofta gavs
tecknet, när arbetena på jorden skulle sättas igång inom byalaget. Jeppa
mindes väl, huru hans far blivit åtspord, om han inte ansåge, att tiden nu
var inne att hugga rågen, om man inte borde skörda potatisen och mycket
annat, om vilket man velat taga råd av Pehr Jönsson, vars erfarenhet och
goda omdöme man satte sin lit till. Nog tyckte Jeppa Pehrsson ibland,
att detta förde större ansvar med sig än vad han mäktade bära, när han
nu själv skulle träffa avgörandena angående jordens skötsel och det var
till honom, man satte sin tillit i osäkra fall. Men J eppa Pehrsson visste
också, att om han bara toge till vara de kunskaper, som hans fader
bibringat honom; skulle allt gå till det bästa. Redan som liten parvel hade
han följt sin fader i arbetet på tegarna och utägorna, gått med honom till
allmänningen och varit honom behjälplig i stall och lador. Det hade där-
vid hos honom växt fram en kärlek till fädernegården, som han skulle
komma att bevara och befästa till sin sista stund.
Med frejdigt mod grep sig Jeppa Pehrsson an med arbetet på sin gård.
Skördarna slogo väl ut och priserna på både potatis och tobak voro goda.
Allt gick honom väl i händer. Skatten av silverföremål växte sig allt större
och större. När två år gått efter faderns bortgång, förde Jeppa sin brud
till gården. Det var den vackra Marna Nilsdotter, som blev husmor på
Vi by n:r 6. Nu kom vävstolen i flitigt bruk. Den ena vävräckan efter den
andra lades ut till blekning om våren och Marnas linneförråd var hennes
stolthet, förfärdigat som det var med hennes egna händer och av det
lin, som växt på gården. När på sommaren linet blommade, lyste fältet blått
som den blåaste vårhimmel. När sädesskörden var bärgad, satte man igång
med linberedningen. Linet rycktes upp med roten och bands samman i
små kärvar, som travades. Efter ungefär åtta dagar breddes dessa ut på
marken för att taga röta, så att stjälkarna lättare skulle kunna skiljas från
tågorna. I början av oktober fördes det till brytstugan, där det bröts och
torkades, och därefter till logen, där det bearbetades med skäkteträna för
att avlägsna de stjälkar, som ännu kunde finnas kvar. Efter häcklingen
och spånaden kom det slutligen till Marnas vävstol, där skytteln, förd
av hennes flinka händer, löpte fram och tillbaka mellan varptrådarna.
Den 23 mars 1793 kom Marna Nilsdotters och Jeppa Pehrssons först-
födde till världen. Det var en son, som efter farfadern kristnades till Pehr.
Åren voro fortfarande goda och välståndet i gården ökades. J eppa .
Pehrssons förmögenhet och anseende växte. Trots sin ungdom blev han
på kyrkostämman vald till kyrkovärd för Gustav Adolfs församling, det
namn som Viby år 1778 omändrats till. Namnbytet hade skett på föranle-
dande av riksdagsmannen Nils Svensson från Viby, som Var fadder vid
kronprins Gustav Adolfs dop, varefter han i .sin hemförsamling förmådde
socknemännen att anhålla, att till ära för kronprinsen få kalla sin kyrka för
Gustav Adolf. Att bliva kyrkovard var redan i och för sig ett förtroende-
uppdrag och att J eppa Pehrsson hedrades med det i unga år, var ett
ytterligare bevis på den uppskattning, han vunnit inom byalaget.
På högstsalig konung Gustaf Adolfs dag den 6 november 1794: föddes
åter en son i den gamla rusthållaregården. Han döptes efter sin morfader
till Nils och hans syster, som kom till världen den 29 oktober 1796, fick
namnet Anna efter mormodern.
Framsynt som han var, tänkte J eppa Pehrsson redan på den tid, då
gården skulle gå vidare till.hans äldste son. Han ville lämna den till honom
i om möjligt ännu bättre skick, än vad han själv mottagit den, och så
beslöt han att bygga till boningshuset. Ar 1797 stod det färdigt med
initialer och årtal inhugget i bjälken ovanför ingången till stugan. *)
Vid ett stads besök hade Jeppa Pehrsson sett ett musikinstrument, som
man kallade för taffel. När man spelade på det, lät det så grant, att man
kunde tro sig vara i himlen. Det skulle vara något att ha hemma i Viby l
Jeppa Pehrsson kunde. inte motstå. Och nu stod taffeln där i det nya
rummet och den ene efter den andre av byns invånare gjorde sig ärende
till Jeppa Pehrs för att se och höra underverket.
Förutom till kyrkovärd blev Jeppa Pehrsson vald till flera andra för-
troendeposter. Så blev han föreståndare för den frivilliga vaccinationen,
när denna 1801 infördes, och detta var han alltjämt 1816, då förordningen
om tvångsvaccinering av barn kom till. Vidare utsågs han såsom varande
"en för anständighet, sedlighet och pålitlighet känd hemmansägare" till
"ordnings- och upplysningsman inom socknen för att fästa noga uppmärk-
samhet å fylleribrott och förbrytare till laga arm befordra". Vart åttonde
år var han dessutom ålderman, eftersom byalaget bestod av åtta hemmans-
ägare, som i tur och ordning voro åldermän. Ingen fick utan bärande skäl
undandraga sig denna syssla, som kunde vara nog så betungande, då
åldermannen skulle sörja för de fattiga, mottaga och härbärgera tiggare
och rackaren samt handha byns tjur och orne.
Under de närmast följande åren växte familjen stadigt. Den 9 maj 1799
föddes Ingar. Hennes liv blev dock icke långt; redan den 29 juni på
Petri och Pauli dag gick hon bort. Hennes namn fick istället nästa flicka,
som föddes den 22 maj 1800. Två år senare, den 29 december föddes Ola,
som på nyårsdagen 1803 döptes i Viby kyrka. Han bars av hustrun Anna
Nils Bengts uti Rinkaby och faddrar voro åbon Pehr Ohlsson och åbon
Nils Bengtsson samt hustrun Anna Sven Akas. Efter Ola föddes två
flickor, Karna den 13 april 1805 och Elna den 12 augusti 1812.
Gården födde väl den stora familjen. Skördarna blevo bättre och bättre,
beroende på att J eppa Pehrsson låtit dika vissa tegar, där vårvattnet annars
gärna dröjde sig kvar. Jeppa Pehrsson mindes, att hans far berättat, att
storskiftet antal för varje åbo. Men fadern hade' också sagt - det drog J eppa sig
till minnes - att förordningen om detta skifte icke mottagits så synner-
ligen väl av allmogen. Man stannade hellre vid det gamla och beprövade.
Den 31 mars 1803 utkom nu en av Gustav IV Adolf undertecknad {ör-
ordning om enskiftets införande i Skåne. Vad som gav kraft åt förord-
ningen, var den bestämmelsen, att "när en besuten hemmansägare yrkade
det, skulle i trots af andres motstånd, denne ega vitsord, och förrättningen
sättas i verkställighet". Vidare bestämdes det, att de, som finge odlad jord,
skulle till dem, som erhöllo ouppodlad mark, under vissa år erlägga
odlingshjälp. Det var inte så lätt att genomföra detta och det gick ej
heller utan stridigheter. Redan något år därefter påbörjades skiftesförrätt-
ningen i Viby. Lantmätaren mätte och kartlade, godemännen taxerade och
byamännen följde med och sågo noga på och samlades sedan på kvällen och
diskuterade mätningarna. Det var en omvälvningens tid och förändringen
blev utsatt för många bittra omdömen. De klarsyntaste insågo fördelarna,
men man förstod också, vad man gick miste om, när den nära samhörig-
heten försvann.
1809 års krig kastade sin skugga också över det fredliga Viby. När
ryssarna började bränna och härja även på de svenska kusterna, kom-
menderades rusthållarna i Viby att sända ut sina ryttare och nummer-
genomfördes under hans tid. Man ville söka minska åkrarnas hästar,
som beordrades till Ratan och Sävar, där man befarade att ryssarna skulle
försöka landstiga. Så blev också fallet, men ryssarnas land-
stigningsförsök misslyckades. Detta spordes också i Viby, där man var
fullt överens om, att detta var de duktiga ryttarnas förtjänst. I övrigt
debatterades stridens växlingar och man erfor med förtrytelse arvfiendens
framgångar. Förräderiet på Sveaborg kändes som ett dolkstyng. Så ingick
hösten, den förfärliga hösten, då Finland gick förlorat och sorgen och be-

När Jeppa Pehrsson fyllt femtiotvå år, började han tänka på att över-
lämna gården och draga sig tillbaka på undantag. Liksom sin farfar gick
han ofta på kvällarna en tur runt gården med tanke på att bestämma,
var det undantag skulle byggas, som ej behövts för hans farfar eller far.
En kväll tyckte han sig ha funnit platsen och så gick han in i stugan
och hämtade Marna Nilsdotter och tillsammans ställde de stegen till den
plats en liten bit från gården, som }eppa Pehrsson tänkt sig. Och Marna
Nilsdotter var ense med honom: just här skulle hon vilja bo den gång,
hon skulle överlämna sysslorna i rusthållaregården i andra händer. Så bör-
jade undantagsgården byggas och blev också färdig: Men Jeppa Pehrsson
dröjde med att överlämna gården. Det hade ju legat närmast till hands,
att äldste sonen Pehr blivit arvtagaren, men denne hade aldrig varit för-
äldrarna till någon verklig glädje. Redan tidigt hade han visat mindre
goda anlag, om honom finnes en anteckning i kyrkoboken, som säger:
"han supade, kunde ej få hemmanet". Själv insåg han också, att han inte
var den, som borde föra fädernas arv vidare. 1822 flyttade han till Karls-
hamn, där han blev murare. 1832 återkom han till Viby, där han tre år
senare avled.
Näst äldste sonen Nils var en skötsam och dugande yngling, som
Jeppa Pehrsson med förtroende skulle ha kunnat lämna gården åt. Ar
1818 hade Nils emellertid gift sig med Ingar Fajersdotter från Rinkaby
och erhållit svärfaderns, den förmögne bonden Fajer Mattson, gård i Rin-
kaby, där han blivit rusthållare.
Eftersom de två äldsta sönerna icke kunde komma ifråga, återstod
endast den yngste, Ola. Hur det var, stod nog av alla barnen Ola faderns
hjärta närmast. Så blev det också så, att Ola efter sitt giftermål med Elna
Trulsdotter fick övertaga gården med hälften av ägorna. Den 22 december
1823 erhöll han fasta å 3/16 mantal n:r 6 Viby (Viby 62). Den andra
hälften av ägorna överlät Jeppa Pehrsson till sin dotter Ingar i samband
med hennes giftermål med den förmögne bonden och mjölnaren Ake
Akesson. Denna del benämndes sedermera 3/16 mantal Viby n:r 6 (Viby
63). Redan den 20 april 1790 hade Jeppa Pehrsson erhållit Kungl. Kammar-
kollegiets skattebrev å 3/8 mantal Viby n:r 6.
Jeppa Pehrsson, som alltjämt var rask och vid god hälsa, hade nog
ibland svårt att låta bli att bistå sin son med gårdens skötsel. Men han
var en klok och vidsynt man, som tänkte tillbaka på sin egen ungdom,
hurusom han, när han var yngre än vad Ola nu var, själv fått taga ansvaret
i egna händer och han visste också, att man hellre utför sina egna ideer
och tankar än andras. Också gick allt Ola väl i händer; J eppa Pehrsson
behövde inga bekymmer göra sig för den saken.
Sju år hade gått sedan Jeppa Pehrsson lämnat gården ifrån sig, då
Marna Nilsdotter den 8 april 1830 gick bort. Det blev tomt efter henne,
en tomhet, som inte ens barnbarnen förmådde fylla. I sexton år skulle
Jeppa Pehrsson överleva henne, sexton år i minnenas värld. Den 18 mars
1846 gick han ur tiden, 79 år gammal. Vid sidan om hustrun jordades
han på Viby gamla kyrkogård, i den hembygdens jord, som han älskat.

Pehrsson, Rusthållsbo Jeppa (I796)

132

Det var på eftermiddagen Sancta Catharina dag den 25 november anno
1761. Utearbetet för dagen var slut och skymningen började falla. På by-
gatan utanför kronorusthållshemmanet n:r 6 i Viby stod den unge ägaren
och betraktade sin gård. Så hade han stått många gånger sedan faderns
bortgång och funderat över, huru han bäst skulle kunna förvalta arvet
och fullfölja faderns arbete på gårdens förbättring. Ett av de svåraste hind-
ren för jordbrukets utveckling hade ju nu blivit undanröjt, sedan på
Jacob Faggots initiativ förordningen av 1757 om hemmansägors läggande
i storskift blivit genomförd, och Pehr Jönsson hyste stora planer. Det hade
talats om, att man skulle kunna odla en ny sorts rotfrukt, som skulle heta
potatis och som skulle kunna ersätta rovorna. Sedan man bara vant sig
vid den, skulle den smaka riktigt gott och ränta bra skulle den också.
Nu gällde det bara att komma över litet utsäde, men om man körde in
till Kristianstad, skulle väl den saken kunna ordnas. Och tankarna gin go
vidare. Tobak skulle han odla mer än förr, ty det lönade sig, och när
det nu kom en ungmor i huset, som kunde ta hand om linskörden, nog
skulle han så lin, så hon fick så mycket hon ville. Men vid tanken på
den blivande ungmoran fick Pehr Jönsson brått in för att se, huru långt
mor, syster Hanna och pigorna hunnit med förberedelserna till bröllopet,
som skulle stånda om fyra dagar. Det skulle visserligen hållas i brudens
hem i Håslöv, några kilometer från Viby, men icke förty skulle brudgum-
mens hem visa vad det förmådde, när de nygifta kommo hem från bröllops-
gården. Allt silver, koppar och tenn var nypolerat. Kistehusets skatter
voro framtagna och mor höll nu som bäst på att pryda stugan med
bankalangder och täcken, drättar och jynnen. Den stora himlingasängen
hade fått nya förlåtar och täcken och allt började se färdigt ut.

När den 29 november randades, då var också hela rusthållaregården
smyckad till fest och redo att taga emot de nygifta, när de efter festlig-
heternas slut skulle komma till Viby. I sitt hem i Håslöv kläddes Agda
Olausdotter till brud under iakttagande av alla de försiktighetsmått, som
måste till för att lyckan skulle bli bestående i äktenskapet. Så satte sig
bröllopståget i rörelse mot Viby kyrka. Bröllopsvagnarna voro vackert
utsmyckade, i vagnarna lyste täcken och i de målade sätena agedynor,
allt hemgjort. Främst redo spelmännen och därefter kom brudparet, var-
efter alla gästerna följde par om par. I samma ordning tågade man in i
kyrkan, där brudparet satte sig i brudstolen framme i koret. Efter vigsel-
akten, varunder brudparet knäböjde på en pall, hölls predikan i vanlig
ordning. Sedan den var slut och prästen gått för altaret, sjöngs brud-
mässan över brudparet, som nu åter rest sig och gått fram till vigselpallen.
Efter det gudstjänsten på sedvanligt sätt avslutats, vidtog festen i
brudens hem, vilken avslutades med den s. k. sängledningen, som började
med psalmsång och sedan bestod i ett tal av prästen, varefter han och
sedan. alla gästerna önskade brudparet lycka. Men dessförinnan satt man
till bords vid en festmåltid, som varade i flera timmar och därefter dan-
sade man till dess kronan dansats av bruden. I ännu två dagar fortsattes
festandet och först på fjärde dagen forslades brudens hemgift på vagnar
ooo
till hennes nya hem och ungfar och ungmor följde själva med för att
se till att allt ställdes i ordning för de väntade gästerna.

Så småningom började vardagens sysslor och Agda Olausdotter fick
genast mycket att stå i. Förberedelserna till julen måste påbörjas. Det
tog tid att mala, sikta, mälta och brygga. Julölet skulle vara färdigt till
den 9 december, för det hette ju "Anna med kanna". Dessutom skulle
det bykas, det var lyckligtvis inte så mycket i år, då det varit storbyk
innan bröllopet, men nog räckte göromålen till, då man måste slakta, baka
och stöpa ljus, först och främst det stora tre eller femarmade julljuset,
som skulle stå på bordet julafton och sedan kyrkljuset, som man skulle
taga med sig till julottan, och sedan alla de vanliga ljusen. Pehr Jönsson
hade ord om sig att alltid vara framme med sina sysslor och långt innan
Lucia hade han också säden tröskad. De finaste kärvarna hade han själv,
innan tröskningen började, tagit undan till julölet och julbrödet och det var med en stolthet, som var svår att dölja, som han nu visade dem för
sin hustru.
När julaftonen kom, var allt färdigt, det återstod bara att breda ut
julhalmen på golven och sätta upp de sista vävnaderna på väggarna. Också
i stallet var det julfint. Pehr Jönsson gick själv omkring och gav djuren
deras extra julportion och hans unga hustru kom med grötfatet till tom.
ten. Så var det tid att duka julbordet inne i stugan och de "tolv dagarna",
den heligaste tiden på hela året hade börjat.
Juldagens morgon voro alla tidigt uppe för att komma i tid till jul.
ottan. När den var slut, gällde det att fortast möjligt komma hem, ty
den som kom först till sin gård, fick först sin gröda inkörd. Juldagen
måste man sedan hålla sig i stillhet. Inget arbete fick uträttas och inga
besök hos grannarna fin go göras. Ett gammalt talesätt sade också, att
"folk, som ej ha så mycket skick att de hålla sig hemma juldagen, har
man rättighet kasta köttspadet efter, när de gå sin väg".
På annandagen började "julstugorna", då man varje kväll dansade i
olika gårdar ända till nyårsdagen, som var en märkesdag så till vida som
att fortsättningen av året skulle bli början lik. Och det blev ett gott
år för det unga husbondefolket på Viby n:r 6. Allt gick dem väl i händer.
Allt kom i jorden på rätt tid. Höskörden var avslutad innan Olofsdagen
och väl var det, ty se'n "brynte Ola lien" och det gick inte att hösta
mer. I början av augusti fick Pehr Jönsson tre korn i mössan, när han
slog mösskanten mot sädesaxen, och då var säden mogen, alldeles som
den borde vara. Och den 9 september 1762 föddes en gosse på rusthål-
laregården och lyckan tycktes de' unga föräldrarna fullständig. Efter far.
fadern fick den nyfödde namnet Jöns och när Pehr Jönsson stod vid den
gamla vaggan, som han själv en gång legat i, och såg på den lille, då
drömde han vidare på sin faders dröm om gården, som skulle gå från
far till son, släktled efter släktled. Med ännu större iver än förr arbetade
han på att göra gården till den förnämsta i byn och den odlingsbara mar.
ken tycktes honom alltid för liten. Den ville inte räcka till för allt, vad
han tänkte så och sätta, men nu. till våren skulle han försöka odla
mer mark.
Och våren kom, men med den kom kopporna till byn. Jöns sjuknade
och den 31 mars 1763 var hans korta liv lyktat. Det var ett fasansfullt
slag för föräldrarna och kanske mest för Pehr Jönsson, som med en gång
såg sin stolta lyckodröm slagen i spillror. Det var inte lätt att med samma
lust gripa sig an med arbetet, men gården, den fanns ju och den fick inte
försummas. Och månad efter månad gick, glädjelös och tung, tills den
19 augusti 1764 en ny liten "Jöns såg dagens ljus på Viby n:r 6. Lyckan
började åter lysa. Det kom ny kraft i Pehr Jönssons arbete och inne
i stugan dunkade åter vävstolen i sin gamla takt. Lille Jöns jollrade, skrat-
tade och växte och den dag, då han med ett stadigt tag om fars pek

finger tog sina första stapplande steg, då var Pehr Jönsson mäkta stolt.
Vid jultiden 1765 började det viskas om att kopporna på nytt kommit
till Sverige. Strax efter nyår hade den fruktade sjukdomen nått Viby och
den 26 februari 1766 föll Jöns offer för den. Sorgen lamslog hela gården.
För andra gången hade arvtagaren ryckts bort och livet tycktes föräldrarna
grymt och meningslöst. Tyst och håglös satt Pehr Jönsson på kakelugns-
bänken och stilla och förgråten skötte Agda Olausdotter sina sysslor. Men
när de andra åboarna började våra, då vaknade åter tanken på gården, som
inte fick misskötas, till liv hos Pehr Jönsson. Det var känslan för fäderne-
gården, som hjälpte honom över sorgen och som förmådde honom att
fortsätta arbetet. Nog hände det mer än en framför årdret och tänkte på den lille parvel, som nu skulle ha följt
honom i fåran och som en gång skulle tagit tömmarna efter honom. Men
så satte han med ett beslutsamt ryck hästarna åter i gång: han fick inte
ge upp, gården skulle skötas så, att han en gång på domens dag kunde
stå till svars för, huru han förvaltat det pund, som blivit honom givet.

Våren hade gått och åter var det sommar. Att midsommarhelgen var
i antågande märktes litet varstans. Rusthållaregården lyste vit och nyput-
sad. Innan midsommar skulle ju de nedregnade och spruckna lerslagna
väggarna vara "omklinta" och nykalkade. På varje port och uthus dörr
sågs ett vitt kors, man måste i tid säkra sig för de onda andernakter,
som voro i rörelse i midsommarnatten. Kållandet var nykupat, sängarna
i haven fria från ogräs och gångarna krattade. I stugan sken midsommar-
solen in genom de små grönskiftande fönsterrutorna och lyste på lavendeln,
liljorna och de halvutslagna pionarosorna, som plockats in i fönsterkar-
marna. På den stora spisen och på ståklockan hade majats med löv och
blomster. Och i den stora himlingasängen låg Agda Olausdotter med den
nyfödde sonen och tog emot besök av alla byns kvinnor, som kommit med
barnsängsgröten. Det var korngryns- eller bovetegröt med en stor smörhåla
i mitten av faten. Av allt måste den nyblivna modern smaka och därtill
äta en stor runtenomsmad och dricka ett rejält glas brännvin. Så var
bruket och det kunde man inte komma ifrån. Det var en lycklig fader,
tacksägelse till "Gud den allra Högste, som genom en lycklig barnsbörd
nådeligen förlossat Pehr Jönssons hustru på n:r 6 med en välskapad son".
Den nyfödde erhöll i dopet namnet Jeppa efter Pehr Jönssons yngste
broder, som nu var åbo på Viby n:r 4. I föräldrarnas sinnen bodde en
hemlig skräck, måtte nu inte något hända den lille. Men allt tycktes gå
väl. När J eppa var tre år, fick han en syster, Anna. Pehr Jönsson arbetade
från morgon till kväll, nu hade han ju två barn och inget arbete tycktes
för tungt. Missväxtåren vid början av Gustaf III:s regering satte inte så
stora spår efter sig i Viby, i all synnerhet som efter dem följde en tid med
lugna förhållanden inom lantbruket. Ar 1775 utfärdades ju visserligen en
förordning, som förbjöd husbehovsbränningen och införde kronans bränn-
vinsmonopol, och som skapade missnöje och förbittring bland allmogen.
Men just vid denna tid hade Pehr Jönsson och Agda Olausdotter annat
att tänka på. Då föddes nämligen åter en son på Viby n:r 6, som fick
sina avlidna bröders namn Jöns. Jeppa hade nu vuxit upp till en stark
och vetgirig åttaåring, som dagen i ända följde far och som på kvällarna
stod vid hans knä och ur psalmboken lärde sig stava och lägga samman.
Aren gingo, barnen växte, den ena goda skörden efter den andra kör-
des in och livet tycktes Pehr Jönsson och Agda Olausdotter så rikt som
aldrig tillförne.
Våren 1782 nalkades. Den blev våt och kall och det dröjde länge om
innan utsädet kom i jorden. Det året blev det ingen sommar. Himlen stod
blekblå och klar i försommarens ljus och kylan steg ur markerna och säden
växte dåligt. Augusti kom med ständigt regn och lyste solen någon gång,
så var det över sanka fält, där några försenade stackar svartnade. Det året
blev det missväxt och som följd därav hungersnöd. Aren därpå hemsökte
den ena missväxten efter den andra landet och hungersnöden blev så stor,
att dessa år räknas till de svåraste i svenska folkets historia. Det sista nöd-
året 1784 följ des även aven ovanligt sträng vinter, så att snön ända fram i
april månad låg kvar i stora drivor och kölden var så stark, att man i
maj kunde köra över isen till Aland. I Viby som annorstädes bars nöd-
årens tunga med tålighet. Man bakade av blandade växtämnen ett nöd-
bröd, som enligt prästerskapets rapport mest liknade torr gödsel. Gott
var det inte, men man slapp att svälta ihjäl, och någon gång måste det
väl dock åter bli bättre tider.
Och de goda tiderna kommo. Åter gulnade fälten till goda skördar
och välståndet växte på nytt i rusthållaregården, där Jeppa nu var fars
högra hand. Tillsammans rådslogo de om gårdens skötsel, om den och
den vången, som nog med tiden skulle kunna bära säd och Pehr Jönsson
gladdes över det förstånd och den kunnighet, som tjugoåringen visade.
Han behövde inte mer oroa sig för gården, i J eppas händer skulle den
inte förfaras. Han hade den rätta kärleken till den gård och jord, som
han som den tredje i släkten en gång i tiden skulle övertaga.
Och den tiden som söndagen därpå i kyrkan hörde prästen från predikstolen frambära
kom förr än någon anat. I februari 1789 kände Pehr Jönsson sig icke
riktigt kry. Han fick frosskakningar och feber och den 3 mars gick han
bort, av "hetsig feber". Han behövde i livet aldrig lämna den gård, _
även om det endast gällde att flytta på undantag - som han ägnat ett
helt livs hängivna kärlek och outtröttliga arbete.

Jönsson, Rusthållsbo Pehr (I802)

133

Minst en levande person är länkad till denna notering - Detaljer visas inte.

Wiberg, Sture T:son (I5220)

134

Disponent för Mons Träd och Spikfabrik Sundsvall

Wiberg, Sigvald Erland Theodor (I4033)

135

Död af ålder ock bräcklighet 75 år gammal.

1776-02-09 Instälte sig undertecknad uti Rinkaby, för att på derom giord begiäran, Laga Boupteckning och Skifte förrätta, efter afledne Hemmans brukaren Nils Larsson derstädes, som efterlemnat Enkan Margareta Knuts dotter ock fölljande Bröstarfwingar; Nembligen med första giftet, Sönerne hemmans åboerne Per Nilsson och Jöns Nilsson i Jälltofta, samt dotteren hustru Ingar Nils dotter, gift med Sjökarlen Kristen Nilsson; hwar förutan den afledne haft en Son, Lars Nilsson som för detta med döden aflidit, och efterlemnat twenne omyndige dottrar Bereta på 13de och Anna på njonde året; och med senare giftet Sonen Nils åtta dagar gammal. Warandes alla förenemde arfwingar tillstädes, ock för Lars Nilssons Barn, dess Stjuffader husman Ola Larsson. /ILj

Larsson, Nils (I3784)

136

Död af ålderdom 72 år gammal.
1804-07-05 Förrättades denna Boupteckning efter afl. Hemmans Åboen Jöns Nilsson på No 1. ¼ mantal Krono Skatte Rusthåll Gältofta, under Stammen No 25. Premier Majors Compagniet av kongl. Södra Skånska Cavallerie Regementet, i närwaro af Enkan Ellna Lassas doter och fölljande deras barn, neml: myndige Sönerne drengarne Lasse och Nils Jöns söner, samt doteren Nilla, gift med tilstädes warande Ryttaren Pehr Österberg från Horna och Pigan Kjersti, hwars rätt vid detta tilfälle bewakades af Åboen Mattis Mårtensson här i byen.

Nilsson, Jöns (I3790)

137

Död af bröstsiuka 72 år gammal.

1772-11-11 Blef på anhållan af åboen och Rusthållaren Nils Larsson i Rinkaby, på Krono Rusthållet No 3. 1/8del, Laga Bouppteckning företagen och förrättad efter dess avledne hustru Boell Pers dotter, som uti förledne augusti månad med döden afgått, till åfölljande skifte emellan honom och dess, med bemelte sin hustru samman aflade barn Sånerne Per ock Jöns Nils söner, samt dottren Ingar i Jälltofta, ock Trenne Barnabarn, Sonen Anders ock döttrarne Bereta ock Anna Lars döttrar i Rinkaby, hwilka 3ne senare äro omyndige, ock till deras rätts i ackttagande ock bewakande wore dess farbröder bemälte Per och Jöns Nils söner närwarande som äro myndige, jämte dotteren Ingar Nilsdotter, hwilka tillika bewakade sin egen rätt i detta Sterbhus.

Persdotter, Boel (I3785)

138

Död af styng och bröstsjuka 37 år gammal.
Hällewig Jöns Jäpas dr bar honom, Fadd: Pär Neklason ock Måns Jäpson. 1774-11-14 förättades Laga Bouppteckning, Värdering och skifte över kvarlåtenskapen, efter avledne Krono Häst hemmans åboen på No 4 Legeved uti Fjälkinge Socken, Per Åkasson, som efter sig lämnat Änkan Ingar Nilsdotter, tillika med fyra Barn, äldsta sonen Nils på 11te, andra sonen Åke på 9de samt äldsta dottren Elna på 15de och yngsta dottren Ingar på 6te året gamla; Varandes tillstädes så väl änkan som dess Broder Per Nilsson ifrån Balsby och dess svåger Måns Nilsson från Torseke, och infunno sig jämväl till bevakande av de omyndigas Barnens rätt, såsom närmaste anhöriga, den avledne mannens Broder Erik Åkasson samt svåger Nils Nilsson, bägge från Nymö. Värderingsmän nämdemannen Åke Abrahamsson i Wiby och Häst hemmansåbon Sven Andersson i Legeved.
/ILj

Åkesson, Per (I7852)

139

Död af wådelig händelse 14 ½ år gammal. /Ilj

Persdotter, Ingar (I3795)

140

Dom 15 post Trinit: Döptes Ryttarens Måns Hammargrens ock des hustru Kierstina Hans dotters Son Nels från Åraslöf, som blef född d 25 Aug. ock frambars till dopet af Ingeman Larsons hustru Kierstina Kiälsdotter ibm. Testes Ryttaren Johan Appelberg, drängen Gammal Pärson, Trued Torkelsons hustru Ingar Lassas dotter ock Pigan Elna Waldemarsdotter i Åraslöf.

1518-10-07-16 blef uppå anmodan Laga Boförteckning förrättad, efter, afskedade Ryttaren Nils Ringström i Jälltofta, som wid 64. års ållder för ungefärl: En Månads tid sedan med döden aflidit, och utom Enckan Anna Olasdoter, efter sig lämnat Sonen Pär 17. år och döttrarne, Ingar, gift med Ryttaren Håkan Örström i Jälltofta, Kjerstina, gift med drengen Jöns Larsson i Fjelkinge, Olu ogift, 24. år Bengta 20. samt Marna 13. år gamla; till hwilka omyndigas rätts bewakande sig infunno, i egenskap af förmyndare, åboerne Ture Ingemansson och Nils Pärsson i Åraslöf.

Död af bröstwerk 64 år gammal.

Ringström, Nils Månsson (I7837)

141

Döpt 1757-04-08 i Vinslöv (L) (Vinslöv C:3 sid 89).
Dopvittnen: Bars til dopet af Nils Swenssons hustru Hanna Rasmusdoter i Liungarums hus i
Mielby Socken Faddrar: Nils Rasmusson i Lummarp, Siudaren Nils Rasmusson i
Wanneberga; Siudaren Nils Wemans hustru Ingar Persdoter och Pigorna: Maria Hult i
Wanneberga, samt Berta Rasmusdoter i Mielby Prästegård. Övrigt: Dopdag: Långfredag -
Tiänstedrängens hos Giästgifwaren i Wanneberga Swen Rasmusson.
Nils Wanfeldt, född Svensson, var ryttare vid Skånska Husarregementet med soldatnummer
SH- 08-0010-1779. Han tjänstgjorde vid Sandby kompani (skvadron).
Nils innehade soldattorpet SH-08-00IO (1730-1834) tillhörande rusthållet Rätteslöv 2 i Stoby
församling. Han var 171 cm lång.
Hans fader var Ryttare på samma regementes Livkompani. Dock var han tjänstledig vid Nils
födelse då han arbetade som tjänstedräng hos gärtgivaren i Wanneberga. Troligtvis handhade
han skjuts stallet.
Nils Wanfeldt bevistade ryska kriget 1788-1790. Han återkom inte. I 1791 års mönsterrulla
antecknades han "fången, ej återkommen".
Död efter 1790 i Ryssland (1791 års mönsterrulla).
Dödsorsak: Rysk Fångenskap.
(Övrigt: November d. 9 En Fredag.)

Far: Swen Wanfelt f Rasmusson.
Ryttare.
Född 1731-04- ...
Födelsen har inte gått att hitta i kyrkböckerna.
Ryttare vid Skånska Husarregementets Livkompani. SoldatNr SH-OI-0083-1765 och
innehade soldattorpet SH-OI-0083 (1780-1834) tillhörande Aggarp l:s rusthåll i Hörja
socken, V Göinge Härad.
Han var vid mönstringen 163 cm lång. Blev antagen 1765-02-02. Född 1731 innebär att han
anställdes som 34-åring. Död 1794, bör då ha varit 63 år, vilket är registrerat i knektregistret.
Men i Hörja dödsbok står han som 61-årig! Om så är fallet föddes han 1733 och anställdes
som 31 -åring! Varför denna skillnad? En förklaring kan vara att vid mönstringen skulle man
vara mellan 20 och 30 år. Om han nu verkligen var född 1731 var han för gammal för
soldatanställning. Om man då uppgav 1733 som födelseår gick det bra, vilket var en mycket
vanlig metod som användes om man verkligen ville bli soldat. Detta har senare upptäckts och
blivit tillrättat i vissa, men inte alla persondockumenten. Det har ju ingen större betydelse,
men för släktforskaren blir det omöjligt att spåra rätta födelseplatsen för att bevisa exakt
datum och vilka föräldrarna varit.
Död 1794-04-29 i Aggarp, Hörja (L) (Hörja C:2 sid 61).
Dödsorsak: Vatusot (Vattensvullnad).
Bodde vid sin död på Ryttarehuset i Aggarp, Hörja.
Mor: Bengta Swensdotter.
Född 1734-05-29.
(Kommentarerna gjorda av Sven Hermansson Vinslöv)

Wanfeldt, Nils (I4426)

142

Döpt 20/4. Karna Anders Christens här af byen bar honom till doopen. Wittnen Truls Ohlsson ock Anders Ohlsson af Giältofta, Anna Pär Ohls här af byen, och Pigan Pärnilla Lasses dotter af Giältofta.

Död av förkylning.

1791-02-01 Blef efter arfwingarnes begiäran Boförtekning ock wärdering Hållit; efter afledne Comfardij Sijömannen ock änkling Christen Nilsson på Ghs Jeltofta; som inne warande åhr med döden afgådt ock efter sig lämnat twenne myndiga Barn, En Son och en dotter. Sonen styrmannen wälförfarne Nils Christianson i Åhus; dotteren Bereta Krestensdoter. å hennes wägnar des man Rusthållaren Måns Andersson i Jeltofta. /ILj

Nilsson, Christer (I7842)

143

Döpt 4/11. En hustru ifrån Balsby wed Namn Ellena Oluf Broers, bar henne till doopen. Wittnen woro Swän Ohlsson, Måns Trullson Ryttaren Måns Ring Jöns Ohlsson af Giältofta Anna Swän Ohlss, Ingar Oredh Faijers, drängen Swän Oredsson, ock Pigan Kierstina Oreds dotter här af byen.

Död af slag 72 år gammal.

Andersdotter, Elna (I6561)

144

Döpt 6/4. Ellna Swän Mickelss i Håslöf, bar henne till Doopen, Wittnen woro Mickell Nillsson, Erick Jonsson, Oluf Månsson, Nills Åkasson, Sissa Sahl. Jöns Nills, ock Pigan Pärnilla Hendricks dotter här af byen.

Trulsdotter, Elna (I7930)

145

Döpt 8/8. Kierstina Mickel Nils i Håsslöf bar henne till doopen. Wittnen woro Söne Håkansson här af byen, dr. Swän Mickelsson af Håslöf, ock Swänborg Lasse Eskills här af Wijby.

Trulsdotter, Elina (I7929)

146

Dopvittnen B. af Åbo Hans Olssons h. Anna ib-m. W. Dragon Pehr Dahl och h. Karna i Wiby /ILj

Fajersdotter, Hanna (I2321)

147

Dopvittnen B. af Enkan Hallenberg ib-m. W. Dragon Pehr Dahl och h. Karna i Wiby. /Ilj

Fajersdotter, Anna (I2319)

148

Dopvittnen B. af h.m. Pehr Tufvassons h Anna ib-m. W. Hsm Nils Trulsson och h. Hanna ibm. /ILj

Fajersson, Nils (I2320)

149

Dopvittnen Buren af Åb. Ola Pehrss-s h. Anna ib-m. - Witt: Åb. Ola Pehrss, Jordg Anna Mårten Truls ib-m Död 1 år gammal

Håkansdotter, Hanna (I7861)

150

Dopvittnen Buren af åb. Ola Pehrss-s h. Anna ib-m. Witt: Dragon Pehr Hallenberg och dess h. Ingar /ILj

Fajersdotter, Ingar (I3810)