Ingar Svensdotter

Familj/Make/Maka: Anders Eriksson. Anders 01 Nov 1784 Viby, Kristianstad, Skåne län,Sverige; 05 Apr 1853. [Familjeöversikt] []

Sven Anna Pehrsdotter 1791. Anna (dotter till Rusthållsbo Pehr Jönsson) 30 Sep 1770 Viby nr 6, Viby, Kristianstad, Skåne län,Sverige; 28 Mar 1849Viby nr 3,Viby,Kristianstad,Skåne län,Sverige. [Familjeöversikt] []

Noteringar:

Det var på eftermiddagen Sancta Catharina dag den 25 november anno
1761. Utearbetet för dagen var slut och skymningen började falla. På by-
gatan utanför kronorusthållshemmanet n:r 6 i Viby stod den unge ägaren
och betraktade sin gård. Så hade han stått många gånger sedan faderns
bortgång och funderat över, huru han bäst skulle kunna förvalta arvet
och fullfölja faderns arbete på gårdens förbättring. Ett av de svåraste hind-
ren för jordbrukets utveckling hade ju nu blivit undanröjt, sedan på
Jacob Faggots initiativ förordningen av 1757 om hemmansägors läggande
i storskift blivit genomförd, och Pehr Jönsson hyste stora planer. Det hade
talats om, att man skulle kunna odla en ny sorts rotfrukt, som skulle heta
potatis och som skulle kunna ersätta rovorna. Sedan man bara vant sig
vid den, skulle den smaka riktigt gott och ränta bra skulle den också.
Nu gällde det bara att komma över litet utsäde, men om man körde in
till Kristianstad, skulle väl den saken kunna ordnas. Och tankarna gin go
vidare. Tobak skulle han odla mer än förr, ty det lönade sig, och när
det nu kom en ungmor i huset, som kunde ta hand om linskörden, nog
skulle han så lin, så hon fick så mycket hon ville. Men vid tanken på
den blivande ungmoran fick Pehr Jönsson brått in för att se, huru långt
mor, syster Hanna och pigorna hunnit med förberedelserna till bröllopet,
som skulle stånda om fyra dagar. Det skulle visserligen hållas i brudens
hem i Håslöv, några kilometer från Viby, men icke förty skulle brudgum-
mens hem visa vad det förmådde, när de nygifta kommo hem från bröllops-
gården. Allt silver, koppar och tenn var nypolerat. Kistehusets skatter
voro framtagna och mor höll nu som bäst på att pryda stugan med
bankalangder och täcken, drättar och jynnen. Den stora himlingasängen
hade fått nya förlåtar och täcken och allt började se färdigt ut.

När den 29 november randades, då var också hela rusthållaregården
smyckad till fest och redo att taga emot de nygifta, när de efter festlig-
heternas slut skulle komma till Viby. I sitt hem i Håslöv kläddes Agda
Olausdotter till brud under iakttagande av alla de försiktighetsmått, som
måste till för att lyckan skulle bli bestående i äktenskapet. Så satte sig
bröllopståget i rörelse mot Viby kyrka. Bröllopsvagnarna voro vackert
utsmyckade, i vagnarna lyste täcken och i de målade sätena agedynor,
allt hemgjort. Främst redo spelmännen och därefter kom brudparet, var-
efter alla gästerna följde par om par. I samma ordning tågade man in i
kyrkan, där brudparet satte sig i brudstolen framme i koret. Efter vigsel-
akten, varunder brudparet knäböjde på en pall, hölls predikan i vanlig
ordning. Sedan den var slut och prästen gått för altaret, sjöngs brud-
mässan över brudparet, som nu åter rest sig och gått fram till vigselpallen.
Efter det gudstjänsten på sedvanligt sätt avslutats, vidtog festen i
brudens hem, vilken avslutades med den s. k. sängledningen, som började
med psalmsång och sedan bestod i ett tal av prästen, varefter han och
sedan. alla gästerna önskade brudparet lycka. Men dessförinnan satt man
till bords vid en festmåltid, som varade i flera timmar och därefter dan-
sade man till dess kronan dansats av bruden. I ännu två dagar fortsattes
festandet och först på fjärde dagen forslades brudens hemgift på vagnar
ooo
till hennes nya hem och ungfar och ungmor följde själva med för att
se till att allt ställdes i ordning för de väntade gästerna.

Så småningom började vardagens sysslor och Agda Olausdotter fick
genast mycket att stå i. Förberedelserna till julen måste påbörjas. Det
tog tid att mala, sikta, mälta och brygga. Julölet skulle vara färdigt till
den 9 december, för det hette ju "Anna med kanna". Dessutom skulle
det bykas, det var lyckligtvis inte så mycket i år, då det varit storbyk
innan bröllopet, men nog räckte göromålen till, då man måste slakta, baka
och stöpa ljus, först och främst det stora tre eller femarmade julljuset,
som skulle stå på bordet julafton och sedan kyrkljuset, som man skulle
taga med sig till julottan, och sedan alla de vanliga ljusen. Pehr Jönsson
hade ord om sig att alltid vara framme med sina sysslor och långt innan
Lucia hade han också säden tröskad. De finaste kärvarna hade han själv,
innan tröskningen började, tagit undan till julölet och julbrödet och det var med en stolthet, som var svår att dölja, som han nu visade dem för
sin hustru.
När julaftonen kom, var allt färdigt, det återstod bara att breda ut
julhalmen på golven och sätta upp de sista vävnaderna på väggarna. Också
i stallet var det julfint. Pehr Jönsson gick själv omkring och gav djuren
deras extra julportion och hans unga hustru kom med grötfatet till tom.
ten. Så var det tid att duka julbordet inne i stugan och de "tolv dagarna",
den heligaste tiden på hela året hade börjat.
Juldagens morgon voro alla tidigt uppe för att komma i tid till jul.
ottan. När den var slut, gällde det att fortast möjligt komma hem, ty
den som kom först till sin gård, fick först sin gröda inkörd. Juldagen
måste man sedan hålla sig i stillhet. Inget arbete fick uträttas och inga
besök hos grannarna fin go göras. Ett gammalt talesätt sade också, att
"folk, som ej ha så mycket skick att de hålla sig hemma juldagen, har
man rättighet kasta köttspadet efter, när de gå sin väg".
På annandagen började "julstugorna", då man varje kväll dansade i
olika gårdar ända till nyårsdagen, som var en märkesdag så till vida som
att fortsättningen av året skulle bli början lik. Och det blev ett gott
år för det unga husbondefolket på Viby n:r 6. Allt gick dem väl i händer.
Allt kom i jorden på rätt tid. Höskörden var avslutad innan Olofsdagen
och väl var det, ty se'n "brynte Ola lien" och det gick inte att hösta
mer. I början av augusti fick Pehr Jönsson tre korn i mössan, när han
slog mösskanten mot sädesaxen, och då var säden mogen, alldeles som
den borde vara. Och den 9 september 1762 föddes en gosse på rusthål-
laregården och lyckan tycktes de' unga föräldrarna fullständig. Efter far.
fadern fick den nyfödde namnet Jöns och när Pehr Jönsson stod vid den
gamla vaggan, som han själv en gång legat i, och såg på den lille, då
drömde han vidare på sin faders dröm om gården, som skulle gå från
far till son, släktled efter släktled. Med ännu större iver än förr arbetade
han på att göra gården till den förnämsta i byn och den odlingsbara mar.
ken tycktes honom alltid för liten. Den ville inte räcka till för allt, vad
han tänkte så och sätta, men nu. till våren skulle han försöka odla
mer mark.
Och våren kom, men med den kom kopporna till byn. Jöns sjuknade
och den 31 mars 1763 var hans korta liv lyktat. Det var ett fasansfullt
slag för föräldrarna och kanske mest för Pehr Jönsson, som med en gång
såg sin stolta lyckodröm slagen i spillror. Det var inte lätt att med samma
lust gripa sig an med arbetet, men gården, den fanns ju och den fick inte
försummas. Och månad efter månad gick, glädjelös och tung, tills den
19 augusti 1764 en ny liten "Jöns såg dagens ljus på Viby n:r 6. Lyckan
började åter lysa. Det kom ny kraft i Pehr Jönssons arbete och inne
i stugan dunkade åter vävstolen i sin gamla takt. Lille Jöns jollrade, skrat-
tade och växte och den dag, då han med ett stadigt tag om fars pek

finger tog sina första stapplande steg, då var Pehr Jönsson mäkta stolt.
Vid jultiden 1765 började det viskas om att kopporna på nytt kommit
till Sverige. Strax efter nyår hade den fruktade sjukdomen nått Viby och
den 26 februari 1766 föll Jöns offer för den. Sorgen lamslog hela gården.
För andra gången hade arvtagaren ryckts bort och livet tycktes föräldrarna
grymt och meningslöst. Tyst och håglös satt Pehr Jönsson på kakelugns-
bänken och stilla och förgråten skötte Agda Olausdotter sina sysslor. Men
när de andra åboarna började våra, då vaknade åter tanken på gården, som
inte fick misskötas, till liv hos Pehr Jönsson. Det var känslan för fäderne-
gården, som hjälpte honom över sorgen och som förmådde honom att
fortsätta arbetet. Nog hände det mer än en framför årdret och tänkte på den lille parvel, som nu skulle ha följt
honom i fåran och som en gång skulle tagit tömmarna efter honom. Men
så satte han med ett beslutsamt ryck hästarna åter i gång: han fick inte
ge upp, gården skulle skötas så, att han en gång på domens dag kunde
stå till svars för, huru han förvaltat det pund, som blivit honom givet.

Våren hade gått och åter var det sommar. Att midsommarhelgen var
i antågande märktes litet varstans. Rusthållaregården lyste vit och nyput-
sad. Innan midsommar skulle ju de nedregnade och spruckna lerslagna
väggarna vara "omklinta" och nykalkade. På varje port och uthus dörr
sågs ett vitt kors, man måste i tid säkra sig för de onda andernakter,
som voro i rörelse i midsommarnatten. Kållandet var nykupat, sängarna
i haven fria från ogräs och gångarna krattade. I stugan sken midsommar-
solen in genom de små grönskiftande fönsterrutorna och lyste på lavendeln,
liljorna och de halvutslagna pionarosorna, som plockats in i fönsterkar-
marna. På den stora spisen och på ståklockan hade majats med löv och
blomster. Och i den stora himlingasängen låg Agda Olausdotter med den
nyfödde sonen och tog emot besök av alla byns kvinnor, som kommit med
barnsängsgröten. Det var korngryns- eller bovetegröt med en stor smörhåla
i mitten av faten. Av allt måste den nyblivna modern smaka och därtill
äta en stor runtenomsmad och dricka ett rejält glas brännvin. Så var
bruket och det kunde man inte komma ifrån. Det var en lycklig fader,
tacksägelse till "Gud den allra Högste, som genom en lycklig barnsbörd
nådeligen förlossat Pehr Jönssons hustru på n:r 6 med en välskapad son".
Den nyfödde erhöll i dopet namnet Jeppa efter Pehr Jönssons yngste
broder, som nu var åbo på Viby n:r 4. I föräldrarnas sinnen bodde en
hemlig skräck, måtte nu inte något hända den lille. Men allt tycktes gå
väl. När J eppa var tre år, fick han en syster, Anna. Pehr Jönsson arbetade
från morgon till kväll, nu hade han ju två barn och inget arbete tycktes
för tungt. Missväxtåren vid början av Gustaf III:s regering satte inte så
stora spår efter sig i Viby, i all synnerhet som efter dem följde en tid med
lugna förhållanden inom lantbruket. Ar 1775 utfärdades ju visserligen en
förordning, som förbjöd husbehovsbränningen och införde kronans bränn-
vinsmonopol, och som skapade missnöje och förbittring bland allmogen.
Men just vid denna tid hade Pehr Jönsson och Agda Olausdotter annat
att tänka på. Då föddes nämligen åter en son på Viby n:r 6, som fick
sina avlidna bröders namn Jöns. Jeppa hade nu vuxit upp till en stark
och vetgirig åttaåring, som dagen i ända följde far och som på kvällarna
stod vid hans knä och ur psalmboken lärde sig stava och lägga samman.
Aren gingo, barnen växte, den ena goda skörden efter den andra kör-
des in och livet tycktes Pehr Jönsson och Agda Olausdotter så rikt som
aldrig tillförne.
Våren 1782 nalkades. Den blev våt och kall och det dröjde länge om
innan utsädet kom i jorden. Det året blev det ingen sommar. Himlen stod
blekblå och klar i försommarens ljus och kylan steg ur markerna och säden
växte dåligt. Augusti kom med ständigt regn och lyste solen någon gång,
så var det över sanka fält, där några försenade stackar svartnade. Det året
blev det missväxt och som följd därav hungersnöd. Aren därpå hemsökte
den ena missväxten efter den andra landet och hungersnöden blev så stor,
att dessa år räknas till de svåraste i svenska folkets historia. Det sista nöd-
året 1784 följ des även aven ovanligt sträng vinter, så att snön ända fram i
april månad låg kvar i stora drivor och kölden var så stark, att man i
maj kunde köra över isen till Aland. I Viby som annorstädes bars nöd-
årens tunga med tålighet. Man bakade av blandade växtämnen ett nöd-
bröd, som enligt prästerskapets rapport mest liknade torr gödsel. Gott
var det inte, men man slapp att svälta ihjäl, och någon gång måste det
väl dock åter bli bättre tider.
Och de goda tiderna kommo. Åter gulnade fälten till goda skördar
och välståndet växte på nytt i rusthållaregården, där Jeppa nu var fars
högra hand. Tillsammans rådslogo de om gårdens skötsel, om den och
den vången, som nog med tiden skulle kunna bära säd och Pehr Jönsson
gladdes över det förstånd och den kunnighet, som tjugoåringen visade.
Han behövde inte mer oroa sig för gården, i J eppas händer skulle den
inte förfaras. Han hade den rätta kärleken till den gård och jord, som
han som den tredje i släkten en gång i tiden skulle övertaga.
Och den tiden som söndagen därpå i kyrkan hörde prästen från predikstolen frambära
kom förr än någon anat. I februari 1789 kände Pehr Jönsson sig icke
riktigt kry. Han fick frosskakningar och feber och den 3 mars gick han
bort, av "hetsig feber". Han behövde i livet aldrig lämna den gård, _
även om det endast gällde att flytta på undantag - som han ägnat ett
helt livs hängivna kärlek och outtröttliga arbete.

Noteringar:

Jöns var rusthållare och stamfader till Vibygrenen.

På den del av kristianstads slätten, som på ena sidan spolas av det öppna
havets bredryggiga dyningar och på den andra kringgärdas av nordöstra
Skånes stora sjöar, ligger den lilla byn Viby, vilket namn intill 1778 var
gemensamt för såväl socknen som församlingen. Det gamla namnet,
Wicbu, byn vid viken, har den fått av sitt läge vid den innersta ändan
aven av de vikar i Hammarsjön, som bildas av den utskjutande flacka
landtunga, som kallas Håslövsängar.
Det är en gammal kulturbygd. Vä på ena sidan av Hammarsjön nämnes
som stad i tidig medeltid och under 1100~talet hade ärkebiskopen ett fast
slott i Ahus, staden med dominikanerkloster, helgeandshus och hospital,
belägen ett 10~tal kilometer söder om Viby. Ett par mil åt andra hållet
ligger Gumlösa kyrka, den äldsta daterade tegelbyggnaden i vårt land,
invigd år 1191 i närvaro av ärkebiskopen och härföraren Absalon.
Sedan Vä bränts av Gustaf II Adolf, grundlades Kristianstad, som
alltsedan dess varit centrum i en aristokratisk bygd. Storgodsen ligga lika
tätt som i sydskåne och bakom deras namn skymta ofta ett förgånget år-
tusende. Det sägenomspunna Trolle-Ljungby reser sina vackert formade
gavelrösten mitt på den platta slätten. Ortsbefolkningen berättar gärna
legenden om, huru hornet och pipan rövades från trollen och pekar ännu
ut ryttarens väg från trollstenen i Magletorp till slottet.

Slätten, som till stor del ligger under 20-metersstrecket över havet, är
uppbyggd på en i huvudsak golvplan kritkalkstensterräng, å vilken Bal-
tiska Issjön avsatt sand- och lerlager. Närmast kusten har sanden herra-
väldet och där växer endast dåligt gräs och vindpinad furuskog. Men
längre inåt slätten har landskapet helt ändrat karaktär. När man lyssnar
till den guldgula sädens rasslande spel i heta sensommardagar eller när
man ser självbindare draga över fälten i oregelbundna formeringar, blir
våglinjer sammansmälta med den norr ifrån kommande skogsbygden till
intrycket av välmåga och fruktbarhet nästan överväldigande. Längre mot
öster stå tobaksplantorna i snörräta rader och potatisen växer i större
myckenhet än vad som är vanligt. Man får snart förklaringen. Brännerierna
ligga tätt och deras fyrkantiga, murade skorstenar. sticka upp litet över-
allt mellan de halmtäckta, kringbyggda gårdarnas låga tak.
Mitt i denna urgamla kultur- och jordbrukarbygd, där slättens mjuka
ett vackert och harmoniskt helt, låg på 1700-taletkronorusthållshemmanet
Viby n:r 6 3/8 mantal.
Ar 1739 skulle en ny rusthållare taga gården i besittning. Det hade
ryktats om, att han skulle vara en dugande man, som visste vad han ville,
och av gammal besutten bondesläkt. Hans fader, Pehr Nilsson i Bjära,
hade varit rusthållare, hans fem bröder voro alla rusthållare och hans
enda syster var gift med en rusthållare. Men inte nog härmed. Den bli-
vande medlemmen i Viby byalag skulle vara en skrivkunnig och bildad
man. Det var sålunda inte att undra på, att den lilla byns invånare med
stora förväntningar sågo fram mot den dag, då de skulle få en så lärd
man ibland sig. Så kom den dag i vårmånaden Martius, då Jöns Pehrsson
så hette den nye åboen på Viby n:r 6 - tog sin gård i besittning. Han
kom inte ensam. Den 22 oktober 1721 hade han och Ingar Pehrsdotter
vigts i Vinslövs kyrka av kyrkoherden Ivar Blanxius och därefter flyttat
till Vanneberga, där Jöns Pehrsson blev rusthållare. Här föddes de tre
äldsta barnen, Anders, Anna och Pehr, som endast var några veckor gam-
mal, när familjen kom till Viby. Men döpt var han, ty det hade inte
varit rådligt att taga ett odöpt barn den mer än milslånga vägen från
Vanneberga till Viby, då alla onda makter kunde fritt husera. Visser-
ligen voro alla försiktighetsmått vidtagna. I lille Pehrs linda låg allt, som
kunde skydda, både flintskärva, vitlök och krut samt ett blad ur psalm-
boken, så inget oknytt borde kunna komma honom för när. Färden gick
också väl och inget olyckstillbud yppade sig och familjen kunde börja
installera sig på sin nya gård, där den redan första dagen kände på sig,
att den skulle komma att trivas. Den var också hemtrevlig, Viby n:r 6,
inte minst nu i vårkvällens skymning, när den sista dagern silade in genom
stugans små blyinfattade fönsterrutor och när senare talgljusens sken kas-
tade sina skuggor på det enrisbeströdda golvet och på den stora klockan, som redan
placerats på sin plats på ena sidan om dörren till bakhuset.
Det var tid för vårarbetet, som började i slutet av mars och med friska krafter tog Jöns
Pehrsson itu med jordbruket. Det gällde ju att hinna plöja tre räta fåror i T or, om grödan
skulle bli god. Och sedan måste man få allt i jorden på de rätta av naturen själv bestämda
tiderna. Först av allt sattes ärtorna, sedan kom havren och på Bonifaciusdagen den 5
juni kornet. Sedan var det rovornas tur och därefter på Bedadagen bönorna. Allra sist
såddes bovetet för enligt en gammal regel skulle jorden då vara så varm, att "den brän-
de klövarna på stutarna". Sedan allt var satt och sått, började Jöns Pehrsson fundera på,
om han inte skulle börja odla tobak. 1728 hade han jämte de övriga åboarna i byarna
på slätten varit inkallad till tinget för att yttra sig om, huruvida "allmogen begynt något för-
rätta vid tobaksplanteringen" . Samtliga hade då svarat, att de "ej något tillgjort eller till-
göra kunde, derföre att de intet förstånd der- uppå hafva och derföre att de förmena sig
ingen tjenlig jordmån dertill ega, hvarpå tobak vexa kan, men att de gerna se, att
högl. ridderskapets och adelns herrgårdsinne- hafvare och ståndspersoner ville först begyn-
na till deras undervisning, såvida det å orten kan låta sig göra". Men Jöns Pehrsson tog
saken i egna händer. På ett jordstycke nära gården satte han tobaksplantor, som växte och
trivdes och på hösten kunde han skörda sin första
tobak. Sedan dess odlades i alla år tobak på Viby n:r 6.
Ar lades till år och familjen blev allt större. Ar 1743 bröt in. Hattar-
nas dåligt förberedda revanschkrig mot Ryssland led mot' sitt slut och
tronföljdsfrågan i Sverige blev allt mer brännande. Aven i Viby förmärktes
några dyningar efter striderna ute i landet, men de glömdes snart för den
farsot, som började härja i byn. Ett av de första offren blev Jöns Pehrs-
sons och Ingar Pehrsdotters lilla treåriga dotter Pernilla. Den 25 mars
bars hon till graven på Viby kyrkogård. Sommaren kom, men sjukdomen
härjade allt våldsammare och den 11 september fin go föräldrarna följa
sina båda yngsta barn, Hanna och Jeppa, på samma tunga vandring. På
hösten försvann farsoten lika plötsligt som den kommit och byn började
åter leva sitt vanliga, stilla liv. På kvällarna samlade Jöns Pehrsson de
sina omkring sig och till spinnrockarnas surr berättade han, hur hans far
en gång sett hjältekonungen, den store Carolus XII, när han år 1700 bodde
i handlanden Anton Cortmeijers hus vid V. Storgatan i Kristianstad och
hur han själv en gång som femtonårs pojke sett den landsflyktige polske
kungen Stanislaus Leczinski och hans drottning Katarina Opolinska och
deras lilla vackra flicka, som i tre års tid bott i samma hus. Och så fort-
satte han berätta, vad han i sin ungdom hört sin fader förtälja om snapp-
hanarnas bedrifter och huru för länge, länge sedan på den tiden, då Viby
hörde till Danmark, släktens stamfar, som hette Truls, hade besuttit den
gård i Bjära, som farfar hade innehaft och som alltid gått i släkten och nu
tillhörde Sven farbroder. Under sådana berättelser gingo de långa höst-
och vinterkvällarna fort och snart var det åter vår med alla de sysslor,
som därmed följde.
På sommaren 1744 kom åter ett piltebarn till världen på Viby n:r 6
och kristnades till samma namn som den avlidne brodern, Jeppa.
Aren gingo och Jöns Pehrsson förbättrade allt mer jordbruket. Skör-
darna blevo rikare och silverförrådet ökades såsom följd därav år för år.
Aldsta dottern Anna hade blivit 22 år och många av byns unga män
började hoppas på att få den vackra flickan, som därtill kunde förväntas
få en nästan lika vacker hemgift. Men 1748 trolovades Anna med Anders
Hansson, åbo på Vanneberga n:r 13, och den 18 januari 1749 stod bröl-
lopet i Viby kyrka.
På sommaren samma år föddes Jöns Pehrssons och Ingar Pehrs-
dotters yngsta barn, dottern Hanna, som fick namn efter sin avlidna syster.
Jöns Pehrsson hade nu god hjälp av sin äldste son Anders och lant-
bruket förbättrades alltmer. Den 27 september 1752 gifte sig Anders
emellertid med änkan Elna Pehrsdotter i Rinkaby och fick med henne
skattehemmanet Rinkaby n:r 15 1/3 mantal, där han blev rusthållare.
Nu var det Pehrs tur att visa, att han kunde bli fars hjälpreda. Vis-
serligen var han inte mer än 13 år, men läsa och skriva kunde han som
en hel karl. Det hade fadern lärt honom och nu skulle han lära honom att
sköta en gård, så att han en gång skulle kunna vara skickad att övertaga
Viby n:r 6, vartill han nu efter Anders' giftermål stod närmast. Läraktig
och villig var Pehr och gott handlag hade han med djuren. Jöns Pehrsson
började också med lugn tänka på den tid, då han skulle draga sig till-
baka på undantag och lämna gården åt sonen. Ibland gingo hans tankar
ännu längre. Han drömde lantmannens dröm, att den jord, han brukat
och som kostat så mycket arbete och möda, skulle gå från far till son,
släktled efter släktled, och liksom faderns gård i Bjära bli en arve-
gård för hans efterkommande, som skulle nämna hans namn med samma
vördnad som hans fader gjort med bonden Truls. I sådana tankar
hände det ibland att han om kvällarna gick runt gården för att se, var
han lämpligen skulle bygga undantagsstugan för sig och hustrun, men helt
överens med sig själv, var den skulle ligga, kunde han inte bli och så
fick saken anstå. Han behövde aldrig bygga. I Aprilis 1757 angreps Jöns
Pehrsson aven magåkomma och den 27 i samma månad gick han bort som
kyrkoboken säger av "obstruction och svullnad, 61 år". Söndagen där-
efter, strax före gudstjänsten, ägde begravningen rum på Viby kyrkogård.
Efter mannens död brukade Ingar Pehrsdotter med hjälp av barnen
i fyra år gården, varefter sonen Pehr i samband med sitt giftermål över-
tog den. Ingar Pehrsdotter bodde dock kvar på gården under hela sin
återstående livstid. Hon avled den 5 mars 1779 av "ålder och bräcklighet,
85 år gammal".

Viby gamla tider, Sven Olof Månsson (2003) :
När man kommer in i Viby från Håslöf ligger gårdarna på höger hand. Först nr 8, Falkagården med två fyrlängade byggnationer och därtill några smärre hus. Sedan ligger nr 7 ungefär vid Forslins och nr 4 i hörnet Almgrens väg -Viby Kyrkväg. Söderut, andra sidan Byholmsvägen (strax förbi Kenneth Paulssons) med utfart mot Viby Kyrkväg ligger så nr 6 och nr 5 (nr 6 lite ner mot "Båghuset“). Viby 3 ligger på sin nuvarande plats, liksom (i stort sett) nr 1 och Viby Gård, som nämnts tidigare. Söder om Liljeqvists tomt har funnits ytterligare en bebyggelse och uppfarten till Vibyholm (nr 3) var ju genom porten i norra längan ut mot Anders Tuas. (Det finns en bräda daterad 1777).
Till Viby nr 8 kom i början av 1690-talet en av byns kartlagda anfäder, soldaten Falck. Efter några år i Viby anslöt han sig till Karl XII:s trupper i Polen. Han dog i strid i slaget vid Glissov 1702.

En annan anfader kom till nr 6 år 1739, Jöns Pehrsson från Bjära, Vanneberga, Vinslöv. Ett par generationer senare valde alla sönerna att studera i Lund (döttrar hade det inte blivit) och satsa på den begynnande tekniska utvecklingen, varför föräldrarna fick sälja del efter del i Viby nr 6 för att klara finanserna. Det gjorde man ändå inte och tvingades till slut flytta till en av sönerna på ålderns höst.

Jöns Ingar Pehrsdotter 22 Okt 1721Vinslöv,Skåne län,Sverige. Ingar (dotter till Rusthållare/Kyrkovärd Pehr Truhlsson och Kjersti Nilsdotter) 1693 Vanneberga nr 11,Vanneberga, Skåne län,Sverige; 05 Mar 1779Viby nr 6, Viby, Kristianstad, Skåne län,Sverige. [Familjeöversikt] []

Noteringar:

På den del av kristianstads slätten, som på ena sidan spolas av det öppna
havets bredryggiga dyningar och på den andra kringgärdas av nordöstra
Skånes stora sjöar, ligger den lilla byn Viby, vilket namn intill 1778 var
gemensamt för såväl socknen som församlingen. Det gamla namnet,
Wicbu, byn vid viken, har den fått av sitt läge vid den innersta ändan
aven av de vikar i Hammarsjön, som bildas av den utskjutande flacka
landtunga, som kallas Håslövsängar.

Mitt i denna urgamla kultur- och jordbrukarbygd, där slättens mjuka
ett vackert och harmoniskt helt, låg på 1700-taletkronorusthållshemmanet
Viby n:r 6 3/8 mantal.

Ar 1739 skulle en ny rusthållare taga gården i besittning. Det hade
ryktats om, att han skulle vara en dugande man, som visste vad han ville,
och av gammal besutten bondesläkt. Hans fader, Pehr Nilsson i Bjära,
hade varit rusthållare, hans fem bröder voro alla rusthållare och hans
enda syster var gift med en rusthållare. Men inte nog härmed. Den bli-
vande medlemmen i Viby byalag skulle vara en skrivkunnig och bildad
man.

Så kom den dag i vårmånaden Martius, då Jöns Pehrsson
så hette den nye åboen på Viby n:r 6 - tog sin gård i besittning. Han
kom inte ensam. Den 22 oktober 1721 hade han och Ingar Pehrsdotter
vigts i Vinslövs kyrka av kyrkoherden Ivar Blanxius och därefter flyttat
till Vanneberga, där Jöns Pehrsson blev rusthållare. Här föddes de tre
äldsta barnen, Anders, Anna och Pehr, som endast var några veckor gam-
mal, när familjen kom till Viby.

Sedan allt var satt och sått, började Jöns Pehrsson fundera på, om han inte skulle börja
odla tobak. 1728 hade han jämte de övriga åboarna i byarna på slätten varit inkallad till
tinget för att yttra sig om, huruvida "allmogen begynt något förrätta vid tobaksplanteringen" .
Samtliga hade då svarat, att de "ej något tillgjort eller tillgöra kunde, derföre att de intet
förstånd der- uppå hafva och derföre att de förmena sig ingen tjenlig jordmån dertill ega,
hvarpå tobak vexa kan, men att de gerna se, att högl. ridderskapets och adelns
herrgårdsinnehafvare och ståndspersoner ville först begyn na till deras undervisning,
såvida det å orten kan låta sig göra". Men Jöns Pehrsson tog saken i egna händer.
På ett jordstycke nära gården satte han tobaksplantor, som växte och trivdes och på
hösten kunde han skörda sin första tobak. Sedan dess odlades i alla år tobak på Viby n:r 6.

Farsot började härja i byn. Ett av de första offren blev Jöns Pehrs-
sons och Ingar Pehrsdotters lilla treåriga dotter Pernilla. Den 25 mars
bars hon till graven på Viby kyrkogård. Sommaren kom, men sjukdomen
härjade allt våldsammare och den 11 september fin go föräldrarna följa
sina båda yngsta barn, Hanna och Jeppa, på samma tunga vandring. På
hösten försvann farsoten lika plötsligt som den kommit och byn började
åter leva sitt vanliga, stilla liv.

På sommaren 1744 kom åter ett piltebarn till världen på Viby n:r 6
och kristnades till samma namn som den avlidne brodern, Jeppa.
Aren gingo och Jöns Pehrsson förbättrade allt mer jordbruket. Skör-
darna blevo rikare och silverförrådet ökades såsom följd därav år för år.
Aldsta dottern Anna hade blivit 22 år och många av byns unga män
började hoppas på att få den vackra flickan, som därtill kunde förväntas
få en nästan lika vacker hemgift. Men 1748 trolovades Anna med Anders
Hansson, åbo på Vanneberga n:r 13, och den 18 januari 1749 stod bröl-
lopet i Viby kyrka.

På sommaren samma år föddes Jöns Pehrssons och Ingar Pehrs-
dotters yngsta barn, dottern Hanna, som fick namn efter sin avlidna syster.
Jöns Pehrsson hade nu god hjälp av sin äldste son Anders och lant-
bruket förbättrades alltmer.

Den 27 september 1752 gifte sig Anders emellertid med änkan
Elna Pehrsdotter i Rinkaby och fick med henne skattehemmanet
Rinkaby n:r 15 1/3 mantal, där han blev rusthållare.
Nu var det Pehrs tur att visa, att han kunde bli fars hjälpreda. Vis-
serligen var han inte mer än 13 år, men läsa och skriva kunde han som
en hel karl. Det hade fadern lärt honom och nu skulle han lära honom att
sköta en gård, så att han en gång skulle kunna vara skickad att övertaga
Viby n:r 6, vartill han nu efter Anders' giftermål stod närmast. Läraktig
och villig var Pehr och gott handlag hade han med djuren.

I Aprilis 1757 angreps Jöns Pehrsson aven magåkomma och den 27 i
samma månad gick han bort som kyrkoboken säger av "obstruction och
svullnad, 61 år". Söndagen därefter, strax före gudstjänsten, ägde
begravningen rum på Viby kyrkogård.
Efter mannens död brukade Ingar Pehrsdotter med hjälp av barnen
i fyra år gården, varefter sonen Pehr i samband med sitt giftermål över-
tog den. Ingar Pehrsdotter bodde dock kvar på gården under hela sin
återstående livstid. Hon avled den 5 mars 1779 av "ålder och bräcklighet,
85 år gammal".