Jöns Jeppsson

Jeppa Maria Eriksdotter. Maria 1747; 22 Sep 1776Viby, Kristianstad, Skåne län,Sverige. [Familjeöversikt] []

Noteringar:

Jöns var rusthållare och stamfader till Vibygrenen.

På den del av kristianstads slätten, som på ena sidan spolas av det öppna
havets bredryggiga dyningar och på den andra kringgärdas av nordöstra
Skånes stora sjöar, ligger den lilla byn Viby, vilket namn intill 1778 var
gemensamt för såväl socknen som församlingen. Det gamla namnet,
Wicbu, byn vid viken, har den fått av sitt läge vid den innersta ändan
aven av de vikar i Hammarsjön, som bildas av den utskjutande flacka
landtunga, som kallas Håslövsängar.
Det är en gammal kulturbygd. Vä på ena sidan av Hammarsjön nämnes
som stad i tidig medeltid och under 1100~talet hade ärkebiskopen ett fast
slott i Ahus, staden med dominikanerkloster, helgeandshus och hospital,
belägen ett 10~tal kilometer söder om Viby. Ett par mil åt andra hållet
ligger Gumlösa kyrka, den äldsta daterade tegelbyggnaden i vårt land,
invigd år 1191 i närvaro av ärkebiskopen och härföraren Absalon.
Sedan Vä bränts av Gustaf II Adolf, grundlades Kristianstad, som
alltsedan dess varit centrum i en aristokratisk bygd. Storgodsen ligga lika
tätt som i sydskåne och bakom deras namn skymta ofta ett förgånget år-
tusende. Det sägenomspunna Trolle-Ljungby reser sina vackert formade
gavelrösten mitt på den platta slätten. Ortsbefolkningen berättar gärna
legenden om, huru hornet och pipan rövades från trollen och pekar ännu
ut ryttarens väg från trollstenen i Magletorp till slottet.

Slätten, som till stor del ligger under 20-metersstrecket över havet, är
uppbyggd på en i huvudsak golvplan kritkalkstensterräng, å vilken Bal-
tiska Issjön avsatt sand- och lerlager. Närmast kusten har sanden herra-
väldet och där växer endast dåligt gräs och vindpinad furuskog. Men
längre inåt slätten har landskapet helt ändrat karaktär. När man lyssnar
till den guldgula sädens rasslande spel i heta sensommardagar eller när
man ser självbindare draga över fälten i oregelbundna formeringar, blir
våglinjer sammansmälta med den norr ifrån kommande skogsbygden till
intrycket av välmåga och fruktbarhet nästan överväldigande. Längre mot
öster stå tobaksplantorna i snörräta rader och potatisen växer i större
myckenhet än vad som är vanligt. Man får snart förklaringen. Brännerierna
ligga tätt och deras fyrkantiga, murade skorstenar. sticka upp litet över-
allt mellan de halmtäckta, kringbyggda gårdarnas låga tak.
Mitt i denna urgamla kultur- och jordbrukarbygd, där slättens mjuka
ett vackert och harmoniskt helt, låg på 1700-taletkronorusthållshemmanet
Viby n:r 6 3/8 mantal.
Ar 1739 skulle en ny rusthållare taga gården i besittning. Det hade
ryktats om, att han skulle vara en dugande man, som visste vad han ville,
och av gammal besutten bondesläkt. Hans fader, Pehr Nilsson i Bjära,
hade varit rusthållare, hans fem bröder voro alla rusthållare och hans
enda syster var gift med en rusthållare. Men inte nog härmed. Den bli-
vande medlemmen i Viby byalag skulle vara en skrivkunnig och bildad
man. Det var sålunda inte att undra på, att den lilla byns invånare med
stora förväntningar sågo fram mot den dag, då de skulle få en så lärd
man ibland sig. Så kom den dag i vårmånaden Martius, då Jöns Pehrsson
så hette den nye åboen på Viby n:r 6 - tog sin gård i besittning. Han
kom inte ensam. Den 22 oktober 1721 hade han och Ingar Pehrsdotter
vigts i Vinslövs kyrka av kyrkoherden Ivar Blanxius och därefter flyttat
till Vanneberga, där Jöns Pehrsson blev rusthållare. Här föddes de tre
äldsta barnen, Anders, Anna och Pehr, som endast var några veckor gam-
mal, när familjen kom till Viby. Men döpt var han, ty det hade inte
varit rådligt att taga ett odöpt barn den mer än milslånga vägen från
Vanneberga till Viby, då alla onda makter kunde fritt husera. Visser-
ligen voro alla försiktighetsmått vidtagna. I lille Pehrs linda låg allt, som
kunde skydda, både flintskärva, vitlök och krut samt ett blad ur psalm-
boken, så inget oknytt borde kunna komma honom för när. Färden gick
också väl och inget olyckstillbud yppade sig och familjen kunde börja
installera sig på sin nya gård, där den redan första dagen kände på sig,
att den skulle komma att trivas. Den var också hemtrevlig, Viby n:r 6,
inte minst nu i vårkvällens skymning, när den sista dagern silade in genom
stugans små blyinfattade fönsterrutor och när senare talgljusens sken kas-
tade sina skuggor på det enrisbeströdda golvet och på den stora klockan, som redan
placerats på sin plats på ena sidan om dörren till bakhuset.
Det var tid för vårarbetet, som började i slutet av mars och med friska krafter tog Jöns
Pehrsson itu med jordbruket. Det gällde ju att hinna plöja tre räta fåror i T or, om grödan
skulle bli god. Och sedan måste man få allt i jorden på de rätta av naturen själv bestämda
tiderna. Först av allt sattes ärtorna, sedan kom havren och på Bonifaciusdagen den 5
juni kornet. Sedan var det rovornas tur och därefter på Bedadagen bönorna. Allra sist
såddes bovetet för enligt en gammal regel skulle jorden då vara så varm, att "den brän-
de klövarna på stutarna". Sedan allt var satt och sått, började Jöns Pehrsson fundera på,
om han inte skulle börja odla tobak. 1728 hade han jämte de övriga åboarna i byarna
på slätten varit inkallad till tinget för att yttra sig om, huruvida "allmogen begynt något för-
rätta vid tobaksplanteringen" . Samtliga hade då svarat, att de "ej något tillgjort eller till-
göra kunde, derföre att de intet förstånd der- uppå hafva och derföre att de förmena sig
ingen tjenlig jordmån dertill ega, hvarpå tobak vexa kan, men att de gerna se, att
högl. ridderskapets och adelns herrgårdsinne- hafvare och ståndspersoner ville först begyn-
na till deras undervisning, såvida det å orten kan låta sig göra". Men Jöns Pehrsson tog
saken i egna händer. På ett jordstycke nära gården satte han tobaksplantor, som växte och
trivdes och på hösten kunde han skörda sin första
tobak. Sedan dess odlades i alla år tobak på Viby n:r 6.
Ar lades till år och familjen blev allt större. Ar 1743 bröt in. Hattar-
nas dåligt förberedda revanschkrig mot Ryssland led mot' sitt slut och
tronföljdsfrågan i Sverige blev allt mer brännande. Aven i Viby förmärktes
några dyningar efter striderna ute i landet, men de glömdes snart för den
farsot, som började härja i byn. Ett av de första offren blev Jöns Pehrs-
sons och Ingar Pehrsdotters lilla treåriga dotter Pernilla. Den 25 mars
bars hon till graven på Viby kyrkogård. Sommaren kom, men sjukdomen
härjade allt våldsammare och den 11 september fin go föräldrarna följa
sina båda yngsta barn, Hanna och Jeppa, på samma tunga vandring. På
hösten försvann farsoten lika plötsligt som den kommit och byn började
åter leva sitt vanliga, stilla liv. På kvällarna samlade Jöns Pehrsson de
sina omkring sig och till spinnrockarnas surr berättade han, hur hans far
en gång sett hjältekonungen, den store Carolus XII, när han år 1700 bodde
i handlanden Anton Cortmeijers hus vid V. Storgatan i Kristianstad och
hur han själv en gång som femtonårs pojke sett den landsflyktige polske
kungen Stanislaus Leczinski och hans drottning Katarina Opolinska och
deras lilla vackra flicka, som i tre års tid bott i samma hus. Och så fort-
satte han berätta, vad han i sin ungdom hört sin fader förtälja om snapp-
hanarnas bedrifter och huru för länge, länge sedan på den tiden, då Viby
hörde till Danmark, släktens stamfar, som hette Truls, hade besuttit den
gård i Bjära, som farfar hade innehaft och som alltid gått i släkten och nu
tillhörde Sven farbroder. Under sådana berättelser gingo de långa höst-
och vinterkvällarna fort och snart var det åter vår med alla de sysslor,
som därmed följde.
På sommaren 1744 kom åter ett piltebarn till världen på Viby n:r 6
och kristnades till samma namn som den avlidne brodern, Jeppa.
Aren gingo och Jöns Pehrsson förbättrade allt mer jordbruket. Skör-
darna blevo rikare och silverförrådet ökades såsom följd därav år för år.
Aldsta dottern Anna hade blivit 22 år och många av byns unga män
började hoppas på att få den vackra flickan, som därtill kunde förväntas
få en nästan lika vacker hemgift. Men 1748 trolovades Anna med Anders
Hansson, åbo på Vanneberga n:r 13, och den 18 januari 1749 stod bröl-
lopet i Viby kyrka.
På sommaren samma år föddes Jöns Pehrssons och Ingar Pehrs-
dotters yngsta barn, dottern Hanna, som fick namn efter sin avlidna syster.
Jöns Pehrsson hade nu god hjälp av sin äldste son Anders och lant-
bruket förbättrades alltmer. Den 27 september 1752 gifte sig Anders
emellertid med änkan Elna Pehrsdotter i Rinkaby och fick med henne
skattehemmanet Rinkaby n:r 15 1/3 mantal, där han blev rusthållare.
Nu var det Pehrs tur att visa, att han kunde bli fars hjälpreda. Vis-
serligen var han inte mer än 13 år, men läsa och skriva kunde han som
en hel karl. Det hade fadern lärt honom och nu skulle han lära honom att
sköta en gård, så att han en gång skulle kunna vara skickad att övertaga
Viby n:r 6, vartill han nu efter Anders' giftermål stod närmast. Läraktig
och villig var Pehr och gott handlag hade han med djuren. Jöns Pehrsson
började också med lugn tänka på den tid, då han skulle draga sig till-
baka på undantag och lämna gården åt sonen. Ibland gingo hans tankar
ännu längre. Han drömde lantmannens dröm, att den jord, han brukat
och som kostat så mycket arbete och möda, skulle gå från far till son,
släktled efter släktled, och liksom faderns gård i Bjära bli en arve-
gård för hans efterkommande, som skulle nämna hans namn med samma
vördnad som hans fader gjort med bonden Truls. I sådana tankar
hände det ibland att han om kvällarna gick runt gården för att se, var
han lämpligen skulle bygga undantagsstugan för sig och hustrun, men helt
överens med sig själv, var den skulle ligga, kunde han inte bli och så
fick saken anstå. Han behövde aldrig bygga. I Aprilis 1757 angreps Jöns
Pehrsson aven magåkomma och den 27 i samma månad gick han bort som
kyrkoboken säger av "obstruction och svullnad, 61 år". Söndagen där-
efter, strax före gudstjänsten, ägde begravningen rum på Viby kyrkogård.
Efter mannens död brukade Ingar Pehrsdotter med hjälp av barnen
i fyra år gården, varefter sonen Pehr i samband med sitt giftermål över-
tog den. Ingar Pehrsdotter bodde dock kvar på gården under hela sin
återstående livstid. Hon avled den 5 mars 1779 av "ålder och bräcklighet,
85 år gammal".

Viby gamla tider, Sven Olof Månsson (2003) :
När man kommer in i Viby från Håslöf ligger gårdarna på höger hand. Först nr 8, Falkagården med två fyrlängade byggnationer och därtill några smärre hus. Sedan ligger nr 7 ungefär vid Forslins och nr 4 i hörnet Almgrens väg -Viby Kyrkväg. Söderut, andra sidan Byholmsvägen (strax förbi Kenneth Paulssons) med utfart mot Viby Kyrkväg ligger så nr 6 och nr 5 (nr 6 lite ner mot "Båghuset“). Viby 3 ligger på sin nuvarande plats, liksom (i stort sett) nr 1 och Viby Gård, som nämnts tidigare. Söder om Liljeqvists tomt har funnits ytterligare en bebyggelse och uppfarten till Vibyholm (nr 3) var ju genom porten i norra längan ut mot Anders Tuas. (Det finns en bräda daterad 1777).
Till Viby nr 8 kom i början av 1690-talet en av byns kartlagda anfäder, soldaten Falck. Efter några år i Viby anslöt han sig till Karl XII:s trupper i Polen. Han dog i strid i slaget vid Glissov 1702.

En annan anfader kom till nr 6 år 1739, Jöns Pehrsson från Bjära, Vanneberga, Vinslöv. Ett par generationer senare valde alla sönerna att studera i Lund (döttrar hade det inte blivit) och satsa på den begynnande tekniska utvecklingen, varför föräldrarna fick sälja del efter del i Viby nr 6 för att klara finanserna. Det gjorde man ändå inte och tvingades till slut flytta till en av sönerna på ålderns höst.

Jöns Ingar Pehrsdotter 22 Okt 1721Vinslöv,Skåne län,Sverige. Ingar (dotter till Rusthållare/Kyrkovärd Pehr Truhlsson och Kjersti Nilsdotter) 1693 Vanneberga nr 11,Vanneberga, Skåne län,Sverige; 05 Mar 1779Viby nr 6, Viby, Kristianstad, Skåne län,Sverige. [Familjeöversikt] []

Noteringar:

På den del av kristianstads slätten, som på ena sidan spolas av det öppna
havets bredryggiga dyningar och på den andra kringgärdas av nordöstra
Skånes stora sjöar, ligger den lilla byn Viby, vilket namn intill 1778 var
gemensamt för såväl socknen som församlingen. Det gamla namnet,
Wicbu, byn vid viken, har den fått av sitt läge vid den innersta ändan
aven av de vikar i Hammarsjön, som bildas av den utskjutande flacka
landtunga, som kallas Håslövsängar.

Mitt i denna urgamla kultur- och jordbrukarbygd, där slättens mjuka
ett vackert och harmoniskt helt, låg på 1700-taletkronorusthållshemmanet
Viby n:r 6 3/8 mantal.

Ar 1739 skulle en ny rusthållare taga gården i besittning. Det hade
ryktats om, att han skulle vara en dugande man, som visste vad han ville,
och av gammal besutten bondesläkt. Hans fader, Pehr Nilsson i Bjära,
hade varit rusthållare, hans fem bröder voro alla rusthållare och hans
enda syster var gift med en rusthållare. Men inte nog härmed. Den bli-
vande medlemmen i Viby byalag skulle vara en skrivkunnig och bildad
man.

Så kom den dag i vårmånaden Martius, då Jöns Pehrsson
så hette den nye åboen på Viby n:r 6 - tog sin gård i besittning. Han
kom inte ensam. Den 22 oktober 1721 hade han och Ingar Pehrsdotter
vigts i Vinslövs kyrka av kyrkoherden Ivar Blanxius och därefter flyttat
till Vanneberga, där Jöns Pehrsson blev rusthållare. Här föddes de tre
äldsta barnen, Anders, Anna och Pehr, som endast var några veckor gam-
mal, när familjen kom till Viby.

Sedan allt var satt och sått, började Jöns Pehrsson fundera på, om han inte skulle börja
odla tobak. 1728 hade han jämte de övriga åboarna i byarna på slätten varit inkallad till
tinget för att yttra sig om, huruvida "allmogen begynt något förrätta vid tobaksplanteringen" .
Samtliga hade då svarat, att de "ej något tillgjort eller tillgöra kunde, derföre att de intet
förstånd der- uppå hafva och derföre att de förmena sig ingen tjenlig jordmån dertill ega,
hvarpå tobak vexa kan, men att de gerna se, att högl. ridderskapets och adelns
herrgårdsinnehafvare och ståndspersoner ville först begyn na till deras undervisning,
såvida det å orten kan låta sig göra". Men Jöns Pehrsson tog saken i egna händer.
På ett jordstycke nära gården satte han tobaksplantor, som växte och trivdes och på
hösten kunde han skörda sin första tobak. Sedan dess odlades i alla år tobak på Viby n:r 6.

Farsot började härja i byn. Ett av de första offren blev Jöns Pehrs-
sons och Ingar Pehrsdotters lilla treåriga dotter Pernilla. Den 25 mars
bars hon till graven på Viby kyrkogård. Sommaren kom, men sjukdomen
härjade allt våldsammare och den 11 september fin go föräldrarna följa
sina båda yngsta barn, Hanna och Jeppa, på samma tunga vandring. På
hösten försvann farsoten lika plötsligt som den kommit och byn började
åter leva sitt vanliga, stilla liv.

På sommaren 1744 kom åter ett piltebarn till världen på Viby n:r 6
och kristnades till samma namn som den avlidne brodern, Jeppa.
Aren gingo och Jöns Pehrsson förbättrade allt mer jordbruket. Skör-
darna blevo rikare och silverförrådet ökades såsom följd därav år för år.
Aldsta dottern Anna hade blivit 22 år och många av byns unga män
började hoppas på att få den vackra flickan, som därtill kunde förväntas
få en nästan lika vacker hemgift. Men 1748 trolovades Anna med Anders
Hansson, åbo på Vanneberga n:r 13, och den 18 januari 1749 stod bröl-
lopet i Viby kyrka.

På sommaren samma år föddes Jöns Pehrssons och Ingar Pehrs-
dotters yngsta barn, dottern Hanna, som fick namn efter sin avlidna syster.
Jöns Pehrsson hade nu god hjälp av sin äldste son Anders och lant-
bruket förbättrades alltmer.

Den 27 september 1752 gifte sig Anders emellertid med änkan
Elna Pehrsdotter i Rinkaby och fick med henne skattehemmanet
Rinkaby n:r 15 1/3 mantal, där han blev rusthållare.
Nu var det Pehrs tur att visa, att han kunde bli fars hjälpreda. Vis-
serligen var han inte mer än 13 år, men läsa och skriva kunde han som
en hel karl. Det hade fadern lärt honom och nu skulle han lära honom att
sköta en gård, så att han en gång skulle kunna vara skickad att övertaga
Viby n:r 6, vartill han nu efter Anders' giftermål stod närmast. Läraktig
och villig var Pehr och gott handlag hade han med djuren.

I Aprilis 1757 angreps Jöns Pehrsson aven magåkomma och den 27 i
samma månad gick han bort som kyrkoboken säger av "obstruction och
svullnad, 61 år". Söndagen därefter, strax före gudstjänsten, ägde
begravningen rum på Viby kyrkogård.
Efter mannens död brukade Ingar Pehrsdotter med hjälp av barnen
i fyra år gården, varefter sonen Pehr i samband med sitt giftermål över-
tog den. Ingar Pehrsdotter bodde dock kvar på gården under hela sin
återstående livstid. Hon avled den 5 mars 1779 av "ålder och bräcklighet,
85 år gammal".

Noteringar:

Åter hade en ny rusthållare trätt till på gammelgården. Det var Birgitte
Klemmedtsdotters och Nils Jeppessons son Pehr, som nu hade att svara
för rusthållet med alla de nya förordningar, som Karl XI infört. Visser-
ligen hade gården genom den nya stadgan blivit befriad från vissa avgifter
mot det att den underhöll en ryttare med häst, men utgifterna voro dock
ganska dryga. För någon tid sedan hade besked kommit, att rusthållaren
vore skyldig anskaffa "hafrepåsar", tornistrar, som skulle bindas om halsen
på hästen "att gifwa hästen däruti Hafra på Marschen, på det att Hafren
icke må komma till spillning". Vidare ålades rusthållaren att anskaffa skra-
por och viskedukar och att tillse, att nummerhästen ryktades två gånger
om dagen, varvid benen icke finge tvättas med vatten, enär de då kunde
bli styva, utan endast gnidas med halm eller hö. En ny pålaga för rust-
hållaren var även, att han årligen skulle inbetala sex daler silvermynt till
en fond, ur vilken munderingarna, när så tarvades, kunde förnyas.
Glädje och sorg hade växlat på gammelgården. I början av år 1690 hade
Pehr Nilsson fört sin unga brud till sina fäders gård. Den 9 februari 1691
hade den förstfödde sonen Anders kommit till världen, men redan efter
elva veckor och fem dagar gick han bort. I februari påföljande år fick vag-
gan åter tagas fram och den 7 februari kristnades den nyfödde efter far-
fadern till Nils. Två år senare, den 10 juni 1694, kom en ny Anders till
gammelgården och 1697, samma år som budskapet om Karl XI:s död
spreds över landet, såg Jöns dagens ljus. Meddelandet om kungens död
väckte sorg och förstämning i Bjära. Huru skulle det nu gå, när den kung,
som alltid stått på böndernas och rusthållarnas sida, gått bort? Förvisso
skulle adelsmännen, som genom reduktionen gått miste om en stor del
av sin gamla makt och bestämmanderätt, söka benyttja tillfället att taga
tillbaka sina rättigheter, i vilket fall bönderna väl snart vara tillbaka i
samma läge som före reduktionen. Det var svårt att komma från slika
tankar och oron växte tills det efter 1697 års riksdag som en löpeld gick
ut över landet, att den nye, endast femtonårige kungen bestämt avvisat
adelns försök att återvinna sina privilegier. Helt lade sig dock icke oron
över, vad framtiden skulle föra med sig. Skulle den unge kungen vara
mäktig att bevara den fred, som snart rått i 20 år? Kunde man inte befara,
att fienderna, när Sveriges rike nu styrdes även yngling, skulle söka åter-
taga de förlorade landsdelarna? Sådana frågor gjorde man sig litet var
och oron minskades inte av, att de sista åren av 1600dalet drabbades av
missväxt med såsom följd svält och hungersnöd.

Det nya århundradet hade brutit in och i april 1700 fick Pehr Nilsson
ett brev, vars innehåll han anade, redan innan han brutit förseglingen. Det
var försett med fjäder i lacket, till tecken på att det borde "gå genom natt
och dag utan minsta uppehåll vid största ansvar". Som Pehr Nilsson trott,
var det en order från Norra Skånska Kavalleriregementets chef Hans Rid-
derhjelm, att ryttaren på gammelgården inom en vecka skulle infinna sig
i "Campernentet". Det blev nu bråttom på gammelgården för att få ryttare
och häst i ordning, men före utsatt tid var allt klart och ryttaren red
ut genom gårdsporten. Det såg bekymmersamt ut. Polen, Ryssland och
Danmark hade förklarat Sverige krig. Men kung Karl var dem för
snabb. Långt innan någon beräknat, låg svenska flottan i Öresund och
Karl stod i Skåne med sin här. Strax söder om Helsingör landstego svens-
karna och danske kungen, Fredrik IV, var nödsakad att genast sluta
fred för att undvika ett anfall mot Köpenhamn. Efter freden med Dan-
mark vände Karl XII sig mot Ryssland och i december 1700 flög bud-
skapet om den l Sverige hjältekonungens sagolika seger vid Narva på
ryktets vingar över en förvånad värld. Sveriges ära strålade klarare än
någonsin. Samma dag som segerbudskapet nådde Bjära, föddes på gam-
melgården en gosse, som i dopet fick namnet Sven. Den son, som två
år tidigare kommit till världen, hade redan efter 14 dagar åter gått bort
och på själva nyårsdagen blivit begraven på Vinslövs kyrkogård. 1703
utökades barnskaran med ännu en son, Ola.
Det var nu flera år sedan ryttaren på gammelgården dragit ut i kriget
och ännu hade icke något försports om fientligheternas upphörande. Tvärt-
om kommo gång på gång bud om de stora segrar, som kungen och hans
karoliner vunno. På sommaren 1706 insåg den polske kungen, att allt
motstånd mot svenskarna var förgäves och fred slöts i september, varefter
Karl med sin segerrika här tågade mot Ukraina, där han på sommaren
1708 vann en lysande seger över ryssarna. Vintern, som följde, blev ovan-
ligt sträng. Vad vapnen ej förmått mot den svenska hären, det mäktade
vintern med ursinniga snöstormar och med en köld, som kom blodet att
stelna i soldaternas ådror. Med oerhörd tapperhet utstodo de svenska sol-
daterna fasansfulla lidanden, fasta i sin tro på kung Karl, som de in i
döden hoppades skulle föra dem till en slutlig seger. Med vinterns lidanden
bakom sig måste hären utkämpa slaget vid Poltava den 28 juni 1709.
Trots all tapperhet slutade striden med nederlag för svenskarna och följ-
derna härav visade sig snart. Danske kungen ansåg nu tillfället lämpligt
återtaga de i Roskildefreden förlorade landskapen och utrustade en här.
Skånes guvernör, Magnus Stenbock, försatt inte tiden. Fastän femtio år
förflutit sedan Skåne blev svenskt, var han inte övertygad om skåningarnas
trohet mot Sverige. Han lät därför kungöra vilka straff, som väntade, om
någon slog sig på snapphaneri. I Malmö samlade Stenbock utanför råd-
huset stadens ämbetsmän och borgerskap och tog ed av dem att förbli
Sverige trogna. Han påminde dem om vilka offer, Sverige gjort för att
behålla Skåne, och erinrade om, att i fjärran land kämpade Sveriges och
Skånes soldater med landets konung för att skapa en bestående fred åt
landet. Själv ville Stenbock för Skånes land offra liv och blod. Hans
flammande ord, som manande och eldande trängde ut över land och rike,
följdes av de församlades löfte och ed till Sveriges krona.
Den 1 november 1709 landstego danskarna vid Råå fiskeläge för att
försöka återtaga Skåne. En trupp rödklädda fiender tågade genom Bjära
norrut mot Sörby, dock utan att förstöra någonting, emedan "I ären vårt
folk". Vid Gumlösa drabbade de svenska och danska trupperna samman
och under en och samma månad innehades byn inte mindre än fem" gånger
omväxlande av svenskar och danskar. Sedan danskarna lidit det slutliga
nederlaget, drogo de sig tillbaka över bron vid Almaån och plundrade
och skövlade. Stenbock, som endast förfogade över en obetydlig här, hade
dragit sig österut för att åtminstone försöka hindra danskarna att gå över
Helgeå och därigenom stoppa deras framfart till Blekinge. Detta lyckades
dock icke och sedan svenskarna efter ett mindre nederlag vid Fjälkinge
och Viby måst utrymma Skåne, fortsatte danskarna mot Karlskrona, där
den svenska flottan låg. Den danske befälhavaren insåg, att hans trupper
voro allt för svaga för att belägra staden och begärde förstärkning från
hemlandet. Då denna uteblev, måste han draga sig tillbaka för att inte
bli avskuren från Skåne. Detta hände i januari 1710. Under tiden hade
Stenbock lyckats samla en här. Många av de 16,000 uppbådade krigarna
voro klädda i vita vadmalsrockar eller slitna getskinns pälsar och ett helt
regemente satt till häst i träskor. Men på härens hänförelse och segervilja
fanns intet att anmärka och i slaget vid Hälsingborg den 28 februari 1710
vunno Måns Bock och hans getapojkar en lysande seger över danskarna,
som flydde i vild oordning.
Det var svåra tider för Skånes befolkning. Kriget följdes av missväxt
och hungersnöd. Ar 1711 skrev Skånes guvernör: "På femtio år, som jag
varit här i Skåne, har jag aldrig sett armodet och eländet så stort". Många
hemman lågo öde. I Vinslövs socken funnos många ödehemman, som
ingen ville kännas vid, enär krigsskatterna voro så dryga, att avkastningen
knappast förslog till deras gäldande och· det för övrigt endast funnes
åldringar och barn till att sköta gårdarna. I Bjära liksom annorstädes rådde
nöd. Kornet hade frusit bort och tegarna stodo svarta. Väl var, att hö.
skörden blivit medelmåttig, så att djuren inte skulle behöva svälta ihjäl.
Som vanligt alla år, då säden slog fel, blåste också skogsfågeln bort och
snarorna behövde knappast vittjas, då de ändå för det mesta voro tomma.
På vintern voro vargarna framme och trängde sig in i ett fähus byns
nordligaste gård. Det var en hungerns vinter och det blev inte bättre på
våren. Ju kortare foderstrån i ladan, desto längre vinter, det slog aldrig
fel. Det tycktes inte vilja bli vår och när det äntligen började våras ett
gott stycke in i maj, då var det skralt med utsädet. Många av tegarna
blevo osådda av brist på utsäde, korna hade fått vassa ländkotor och
tunna lår och stodo i sin. Värst av allt var dock att se barnens bleka
kinder och glansiga ögon. Så kom pesten. Från tre håll angrep den Skåne:
den kom österifrån längs kusten från Blekinge, västerifrån över sundet,
söderifrån från Pommern. I tre år rasade pesten, i synnerhet under höst.
månaderna och gård efter gård lades öde. I gammelgården rycktes Troed
och Bengt, som "döpts den 3 mars 1710, bort av farsoten. Det syntes ock,
som om de två yngsta barnen, Svenborg, som på Calixti dag den 14
oktober 1707 kommit till världen, och Troed, som fötts under det svåra
oåret 1711, även skulle få föras till kyrkogården av brist på passande
föda. Barnen överlevde emellertid trots de än svårare år, som kommo.
Ar 1714 skrev guvernören till regeringen, att Skåne "mer än dubbelt
emot någon av de andra svenska provinserna i proportion lidit". Så många tig-
gare som nu hade aldrig tillförne kommit över gammelgårdens tröskel.
Anna Pehrsdotter gav en brödskiva åt var och en, så länge hon kunde
någon avvara. Nödbröd med hackelse hade hon nu i många år bakat.
Almen fick också släppa till sin bark till degen, liksom hasseln och ljungen
sina knoppar.
Det var stränga år att komma igenom. Ofta kommo tidender, att än
en och än en annan av släktingar och vänner stupat i kriget eller blivit
förda i rysk fångenskap. Ar 1716 förspordes därtill, att danskarna och
ryssarna hade för avsikt att landsätta trupper i Skåne. Detta förhindrades
dock av kung Karl, som skyndat till Lund för att avvärja faran. Han
föreskrev bl. a. vid detta tillfälle, att alla Sveriges klockare skulle uttagas
till krigstjänst. Klockaren i Sörby och Gumlösa flyttade då sin bostad
upp i kyrktornet för att undgå utskrivningen. Då han slutligen upptäcktes
av kronobetjäningen, som försökte bräcka upp dörren, hoppade han ned
genom en glugg och sprang till skogs, där han uppehöll sig till krigets
slut. Visserligen hade kung Karl förhindrat danskarnas och ryssarnas pla-
nerade intåg i Skåne, men olyckornas tid var därmed icke förbi. Med
60,000 man tågade konungen mot Norge, där han den 30 november 1718
nåddes av den dödande kulan
Budskapet om konungens död väckte i Bjära liksom överallt i landet
sorg och förstämning. För folket hade han blivit den hjälte, som mitt
i fiendens ring aldrig förtvivlade om sitt fädernesland och sin rättvisa sak.
Nästa sorgebud kom: i Jämtland hade Armfeldt och hans återvändande
karoliner förintats av köld och snöstormar och på ostkusten härjade den
ryska flottan och brände städer och byar.
Så kom 1721 freden, den fred, som medförde det svenska östersjö-
väldets sammanbrott.
På gammelgården hade barnen under tiden vuxit upp och börjat lämna
hemmet. Den andre sonen, Anders, var den förste som skaffade sig egen
gård. På Sanct Stephani dag den 26 december 1715 vigdes han i Vinslövs
kyrka med Sven Germundssons dotter Malena och flyttade därefter till
Vanneberga, några kilometer söder om Vinslöv, där han blev rusthållare
å Vanneberga n:r 11, 1 mantal.
Äldste sonen Nils var trolovad med Boell Trulsdotter från Ignaberga
och den 28 december 1716 stod bröllopet i Ignaberga kyrka. Hon var
enda barnet och de nygifta övertogo hennes föräldrahem, Ignaberga n:r
2 1/3 mantal, där Nils Pehrsson blev rusthållare.

Den tredje sonen i ordningen, Jöns, äktade den 22 oktober 1721 i Vins-
lövs kyrka sin kusin lngar Pehrsdotter. Sedan han under flera år skött
hennes fädernegård Vanneberga n:r 11, flyttade han till Viby, där han
övertog rusthållet på Viby n:r 6 3/8 mantal.

l mars 1726 hölls gravöl på gammelgården. Den 20 mars hade Anna
Pehrsdotter förts till griftero på Vinslövs kyrkogård och sorgen låg tung
över den gamla gården.

Den 12 november 1727 härskade åter glädjen på gården. Då höll Pehr
Nilsson bröllop för sin enda dotter Svenborg. Hon gifte sig med rusthål-
laren Nils Persson å Vanneberga n.r 2 1/4 mantal, som efter sin fader
Pehr Nilsson övertagit gården och rusthållarskapet.

Den 16 februari 1729 gifte Ola sig i Vinslövs kyrka med sin syssling
Anna Tufvesdotter och flyttade till Bosarps församling, där han köpt
skatterusthållshemmanet Öslöv n:r 7 2/3 mantal, å vilket han blev rust-
hållare.

Ett år därefter firades åter bröllop. Det var då Sven gifte sig med
Kerstina Klemmedtsdotter från Vinslöv, dotter till kyrkovärden Klemmed
Olsson. De nygifta övertogo gammelgården i Bjära, där Sven Pehrsson
blev rusthållare.

Den yngste sonen Troed vigdes den 28 december 1736 i Vinslövs
kyrka med sin syssling Sissa Nilsdotter. dotter till kyrkovärden Nils Jöns-
son å Vinslöv n:r 16 1/2 mantal skatterusthåll. Troed Pehrsson blev så-
lunda rusthållare å den gård, där hans mormoder fötts och vuxit upp.
Sex år efter det Pehr Nilsson lämnat gården till sonen Sven, gick han
bort, 69 år gammal. Den 16 maj 1736 fördes han till vila vid sidan om sin
hustru på Vinslövs kyrkogård. Ett gott dagsverke hade nått sitt slut, en
livsgärning, som sent skulle glömmas, var lyktad.
Det var många kullar nu på griftegården kring den gamla socken-
kyrkan i Vinslöv. Släktled hade kommit och gått och sedan den dag, då
den som först röjde mark i Bjära, fördes hit, men alltjämt var gården
bebodd av hans efterkommande. De hade älskat gammelgården, alla dessa,
som bott där under gångna tider. De hade älskat den nästan som om den
varit ett levande väsen. Och när en av dem efter slutad vandring fördes
till vila, var släktkärleken så mycket starkare hos den, som tog gården
l arv.

Pehr Anna Pehrsdotter 1690. Anna 1670 Bjära, Vinslöv, Skåne län, Sverige; 20 Mar 1726Bjära, Vinslöv, Skåne län, Sverige. [Familjeöversikt] []

Noteringar:

Wästra Göinge härads bouppteckningar år 1727, den 17 Februarii.
KL 3621
Bouppteckning.
§ 31
Bouppteckning efter aflidne mannen Pär Trullson i Wanneberga Enkian Hanna Tykesdotter. Hans barn i första kullen: Nills Pärson i Grantinge, Jöns Pärson i Wanneberga, drengen Anders Pärson ibm., och Bonde Pärsons barn Trulls, Swen och Nills Bondesöner ibm., samt dotteren Bengta som är gift med sin man Swän Anderson i Röe, samt barnen af andra kullen Truls Pärson i Wanneberga, dottrarna Tören som är gift med sin mann Pär Rasmuson, Kierstina som är gift med sin mann Nils Ollson ock Ingar som är gift med sin mann Jöns Pärson, alla i Wanneberga, samt Anna och Karna Pärsdöttrar som äro ogifta.-

1 brennevinspanna med hatt och pipor,
9 fä, 6 hästar, 12 grisar, Summa 211 dal. smt.
Summa att dela 142. ?. ? dal. smt.

Pehr Kjersti Nilsdotter. Kjersti (dotter till Nils Jeppsson och Birgitte Klemmedtsdotter) 26 Jan 1661 Bjära, Vinslöv, Skåne län, Sverige; 1693Vanneberga nr 11,Vanneberga, Skåne län,Sverige; 19 Jul 1693. [Familjeöversikt] []