Hanna Nilsdotter

Noteringar:

Anna tillhör Bjärasläkten och Bonde Nilsson gifte in sig i denna släkten.

Nils Ingar Fajersdotter 18 Jan 1818. Ingar 27 Jul 1797 Rinkaby, Skåne län, Sverige; 06 Jul1877. [Familjeöversikt] []

Noteringar:

Det var ett vackert arv, Jeppa Pehrsson satts att vårda. Gården var
bland bygdens åboar ansedd som en av de allra förnämligaste; vad som
gjordes på Viby nr 6 visste man väl löna sig att försöka själv. Det hade
därför under Jeppas fars tid blivit så, att det där på gården ofta gavs
tecknet, när arbetena på jorden skulle sättas igång inom byalaget. Jeppa
mindes väl, huru hans far blivit åtspord, om han inte ansåge, att tiden nu
var inne att hugga rågen, om man inte borde skörda potatisen och mycket
annat, om vilket man velat taga råd av Pehr Jönsson, vars erfarenhet och
goda omdöme man satte sin lit till. Nog tyckte Jeppa Pehrsson ibland,
att detta förde större ansvar med sig än vad han mäktade bära, när han
nu själv skulle träffa avgörandena angående jordens skötsel och det var
till honom, man satte sin tillit i osäkra fall. Men J eppa Pehrsson visste
också, att om han bara toge till vara de kunskaper, som hans fader
bibringat honom; skulle allt gå till det bästa. Redan som liten parvel hade
han följt sin fader i arbetet på tegarna och utägorna, gått med honom till
allmänningen och varit honom behjälplig i stall och lador. Det hade där-
vid hos honom växt fram en kärlek till fädernegården, som han skulle
komma att bevara och befästa till sin sista stund.
Med frejdigt mod grep sig Jeppa Pehrsson an med arbetet på sin gård.
Skördarna slogo väl ut och priserna på både potatis och tobak voro goda.
Allt gick honom väl i händer. Skatten av silverföremål växte sig allt större
och större. När två år gått efter faderns bortgång, förde Jeppa sin brud
till gården. Det var den vackra Marna Nilsdotter, som blev husmor på
Vi by n:r 6. Nu kom vävstolen i flitigt bruk. Den ena vävräckan efter den
andra lades ut till blekning om våren och Marnas linneförråd var hennes
stolthet, förfärdigat som det var med hennes egna händer och av det
lin, som växt på gården. När på sommaren linet blommade, lyste fältet blått
som den blåaste vårhimmel. När sädesskörden var bärgad, satte man igång
med linberedningen. Linet rycktes upp med roten och bands samman i
små kärvar, som travades. Efter ungefär åtta dagar breddes dessa ut på
marken för att taga röta, så att stjälkarna lättare skulle kunna skiljas från
tågorna. I början av oktober fördes det till brytstugan, där det bröts och
torkades, och därefter till logen, där det bearbetades med skäkteträna för
att avlägsna de stjälkar, som ännu kunde finnas kvar. Efter häcklingen
och spånaden kom det slutligen till Marnas vävstol, där skytteln, förd
av hennes flinka händer, löpte fram och tillbaka mellan varptrådarna.
Den 23 mars 1793 kom Marna Nilsdotters och Jeppa Pehrssons först-
födde till världen. Det var en son, som efter farfadern kristnades till Pehr.
Åren voro fortfarande goda och välståndet i gården ökades. J eppa .
Pehrssons förmögenhet och anseende växte. Trots sin ungdom blev han
på kyrkostämman vald till kyrkovärd för Gustav Adolfs församling, det
namn som Viby år 1778 omändrats till. Namnbytet hade skett på föranle-
dande av riksdagsmannen Nils Svensson från Viby, som Var fadder vid
kronprins Gustav Adolfs dop, varefter han i .sin hemförsamling förmådde
socknemännen att anhålla, att till ära för kronprinsen få kalla sin kyrka för
Gustav Adolf. Att bliva kyrkovard var redan i och för sig ett förtroende-
uppdrag och att J eppa Pehrsson hedrades med det i unga år, var ett
ytterligare bevis på den uppskattning, han vunnit inom byalaget.
På högstsalig konung Gustaf Adolfs dag den 6 november 1794: föddes
åter en son i den gamla rusthållaregården. Han döptes efter sin morfader
till Nils och hans syster, som kom till världen den 29 oktober 1796, fick
namnet Anna efter mormodern.
Framsynt som han var, tänkte J eppa Pehrsson redan på den tid, då
gården skulle gå vidare till.hans äldste son. Han ville lämna den till honom
i om möjligt ännu bättre skick, än vad han själv mottagit den, och så
beslöt han att bygga till boningshuset. Ar 1797 stod det färdigt med
initialer och årtal inhugget i bjälken ovanför ingången till stugan. *)
Vid ett stads besök hade Jeppa Pehrsson sett ett musikinstrument, som
man kallade för taffel. När man spelade på det, lät det så grant, att man
kunde tro sig vara i himlen. Det skulle vara något att ha hemma i Viby l
Jeppa Pehrsson kunde. inte motstå. Och nu stod taffeln där i det nya
rummet och den ene efter den andre av byns invånare gjorde sig ärende
till Jeppa Pehrs för att se och höra underverket.
Förutom till kyrkovärd blev Jeppa Pehrsson vald till flera andra för-
troendeposter. Så blev han föreståndare för den frivilliga vaccinationen,
när denna 1801 infördes, och detta var han alltjämt 1816, då förordningen
om tvångsvaccinering av barn kom till. Vidare utsågs han såsom varande
"en för anständighet, sedlighet och pålitlighet känd hemmansägare" till
"ordnings- och upplysningsman inom socknen för att fästa noga uppmärk-
samhet å fylleribrott och förbrytare till laga arm befordra". Vart åttonde
år var han dessutom ålderman, eftersom byalaget bestod av åtta hemmans-
ägare, som i tur och ordning voro åldermän. Ingen fick utan bärande skäl
undandraga sig denna syssla, som kunde vara nog så betungande, då
åldermannen skulle sörja för de fattiga, mottaga och härbärgera tiggare
och rackaren samt handha byns tjur och orne.
Under de närmast följande åren växte familjen stadigt. Den 9 maj 1799
föddes Ingar. Hennes liv blev dock icke långt; redan den 29 juni på
Petri och Pauli dag gick hon bort. Hennes namn fick istället nästa flicka,
som föddes den 22 maj 1800. Två år senare, den 29 december föddes Ola,
som på nyårsdagen 1803 döptes i Viby kyrka. Han bars av hustrun Anna
Nils Bengts uti Rinkaby och faddrar voro åbon Pehr Ohlsson och åbon
Nils Bengtsson samt hustrun Anna Sven Akas. Efter Ola föddes två
flickor, Karna den 13 april 1805 och Elna den 12 augusti 1812.
Gården födde väl den stora familjen. Skördarna blevo bättre och bättre,
beroende på att J eppa Pehrsson låtit dika vissa tegar, där vårvattnet annars
gärna dröjde sig kvar. Jeppa Pehrsson mindes, att hans far berättat, att
storskiftet antal för varje åbo. Men fadern hade' också sagt - det drog J eppa sig
till minnes - att förordningen om detta skifte icke mottagits så synner-
ligen väl av allmogen. Man stannade hellre vid det gamla och beprövade.
Den 31 mars 1803 utkom nu en av Gustav IV Adolf undertecknad {ör-
ordning om enskiftets införande i Skåne. Vad som gav kraft åt förord-
ningen, var den bestämmelsen, att "när en besuten hemmansägare yrkade
det, skulle i trots af andres motstånd, denne ega vitsord, och förrättningen
sättas i verkställighet". Vidare bestämdes det, att de, som finge odlad jord,
skulle till dem, som erhöllo ouppodlad mark, under vissa år erlägga
odlingshjälp. Det var inte så lätt att genomföra detta och det gick ej
heller utan stridigheter. Redan något år därefter påbörjades skiftesförrätt-
ningen i Viby. Lantmätaren mätte och kartlade, godemännen taxerade och
byamännen följde med och sågo noga på och samlades sedan på kvällen och
diskuterade mätningarna. Det var en omvälvningens tid och förändringen
blev utsatt för många bittra omdömen. De klarsyntaste insågo fördelarna,
men man förstod också, vad man gick miste om, när den nära samhörig-
heten försvann.
1809 års krig kastade sin skugga också över det fredliga Viby. När
ryssarna började bränna och härja även på de svenska kusterna, kom-
menderades rusthållarna i Viby att sända ut sina ryttare och nummer-
genomfördes under hans tid. Man ville söka minska åkrarnas hästar,
som beordrades till Ratan och Sävar, där man befarade att ryssarna skulle
försöka landstiga. Så blev också fallet, men ryssarnas land-
stigningsförsök misslyckades. Detta spordes också i Viby, där man var
fullt överens om, att detta var de duktiga ryttarnas förtjänst. I övrigt
debatterades stridens växlingar och man erfor med förtrytelse arvfiendens
framgångar. Förräderiet på Sveaborg kändes som ett dolkstyng. Så ingick
hösten, den förfärliga hösten, då Finland gick förlorat och sorgen och be-

När Jeppa Pehrsson fyllt femtiotvå år, började han tänka på att över-
lämna gården och draga sig tillbaka på undantag. Liksom sin farfar gick
han ofta på kvällarna en tur runt gården med tanke på att bestämma,
var det undantag skulle byggas, som ej behövts för hans farfar eller far.
En kväll tyckte han sig ha funnit platsen och så gick han in i stugan
och hämtade Marna Nilsdotter och tillsammans ställde de stegen till den
plats en liten bit från gården, som }eppa Pehrsson tänkt sig. Och Marna
Nilsdotter var ense med honom: just här skulle hon vilja bo den gång,
hon skulle överlämna sysslorna i rusthållaregården i andra händer. Så bör-
jade undantagsgården byggas och blev också färdig: Men Jeppa Pehrsson
dröjde med att överlämna gården. Det hade ju legat närmast till hands,
att äldste sonen Pehr blivit arvtagaren, men denne hade aldrig varit för-
äldrarna till någon verklig glädje. Redan tidigt hade han visat mindre
goda anlag, om honom finnes en anteckning i kyrkoboken, som säger:
"han supade, kunde ej få hemmanet". Själv insåg han också, att han inte
var den, som borde föra fädernas arv vidare. 1822 flyttade han till Karls-
hamn, där han blev murare. 1832 återkom han till Viby, där han tre år
senare avled.
Näst äldste sonen Nils var en skötsam och dugande yngling, som
Jeppa Pehrsson med förtroende skulle ha kunnat lämna gården åt. Ar
1818 hade Nils emellertid gift sig med Ingar Fajersdotter från Rinkaby
och erhållit svärfaderns, den förmögne bonden Fajer Mattson, gård i Rin-
kaby, där han blivit rusthållare.
Eftersom de två äldsta sönerna icke kunde komma ifråga, återstod
endast den yngste, Ola. Hur det var, stod nog av alla barnen Ola faderns
hjärta närmast. Så blev det också så, att Ola efter sitt giftermål med Elna
Trulsdotter fick övertaga gården med hälften av ägorna. Den 22 december
1823 erhöll han fasta å 3/16 mantal n:r 6 Viby (Viby 62). Den andra
hälften av ägorna överlät Jeppa Pehrsson till sin dotter Ingar i samband
med hennes giftermål med den förmögne bonden och mjölnaren Ake
Akesson. Denna del benämndes sedermera 3/16 mantal Viby n:r 6 (Viby
63). Redan den 20 april 1790 hade Jeppa Pehrsson erhållit Kungl. Kammar-
kollegiets skattebrev å 3/8 mantal Viby n:r 6.
Jeppa Pehrsson, som alltjämt var rask och vid god hälsa, hade nog
ibland svårt att låta bli att bistå sin son med gårdens skötsel. Men han
var en klok och vidsynt man, som tänkte tillbaka på sin egen ungdom,
hurusom han, när han var yngre än vad Ola nu var, själv fått taga ansvaret
i egna händer och han visste också, att man hellre utför sina egna ideer
och tankar än andras. Också gick allt Ola väl i händer; J eppa Pehrsson
behövde inga bekymmer göra sig för den saken.
Sju år hade gått sedan Jeppa Pehrsson lämnat gården ifrån sig, då
Marna Nilsdotter den 8 april 1830 gick bort. Det blev tomt efter henne,
en tomhet, som inte ens barnbarnen förmådde fylla. I sexton år skulle
Jeppa Pehrsson överleva henne, sexton år i minnenas värld. Den 18 mars
1846 gick han ur tiden, 79 år gammal. Vid sidan om hustrun jordades
han på Viby gamla kyrkogård, i den hembygdens jord, som han älskat.

Jeppa Marna Nilsdotter 27 Nov 1791Rinkaby, Skåne län, Sverige. Marna (dotter till Kyrkovärd Nils Mårtensson och Anna Brodersdotter) 13 Maj 1768 Rinkaby, Skåne län, Sverige; 08 Apr 1830Viby nr 6, Viby, Kristianstad, Skåne län,Sverige. [Familjeöversikt] []