Noteringar

Du är för närvarande anonym

Noteringar

Träffar 201 till 250 av 488

Noteringar

Länkad till

201

Föddes 1589 i Östergötland men tillhörande Småländskt regemente.

Smålands ryttare deltog under sin existens i flertalet svenska krig. Förutom den långa raden segernamn på regementets fana, deltog man bland annat även i slagen vid Axtorna 1565, Kirkholm 1605, Fehrbellin 1675 och Poltava 1709.
I samband med händelserna som ledde till Gustav II Adolf död i slaget vid Lützen 1632, red Kungen i spetsen för Smålands ryttare.

Efter giftemålet med Bente Troelsdotter blev Måns den första svensken i Bjärasläkten. Åktenskapet med Bente blev lyckligt, och sju barn föddes, fem söner och två döttrar. Alla sönerna deltog i det krig mellan Sverige och Danmark, som började 1644 och slutade 1645 med freden i Brömsebro.

En av sönerna, Bendt, var ledare för de snapphanar som rekryterades från Bjära by och trakterna däromkring. Medlemmar i snapphaneförband behandlades med största grymhet då de tillfångatogs av de svenska trupperna. Bendt klarade sig dock med livet i behåll, men med svåra krigsskador. De andra sönerna klarade sig dock helskinnade genom kriget.

Vid den danske kungen Fredrik III skattskrivning av decimanterna (skattebetalande bönder) år 1651 står Mogenns Benndtzen (hans danska ''födelsenamn'') som ansvarig för en gårdi Bierge (Bjära) på ett danskt mantal. Hans namn skrivs också på senare tid (efter hans död) som Måns Bengtsson. Det var ju hans ursprungliga namn från födelsen.

Benktsson, Måns ( Mogens) (I853)

202

Föddes i Näfvlinge.
Dopvittnen; Hemmansegaren Jöns Ågren och H-u Nilla Jönsd-r på N-o 3 Krokaröd.
Under övrigt; Fadern 34 år. Gifta 2 år 11 månader.

KÄLLA: ddss.nu Primärkälla; Nävlinge kyrkoarkiv C:4 50 / 13
Husförhörslängden Landsarkivet i Lund 185

Träffade sin Karin från Tjörnarp när hon i slutet av 1800-talet jobbade som piga i Näfvlinge affär. Paret gifte sig och bosatte sig först på Stillebjer(Stilleberg) vid Näfvlinge därefter på nummer 5 jag tror det hette Rammen. Han arbetade som vandrande dräng och gjorde dagsverke hos bönderna även på en torvmosse. Det var ett hårt liv, han gav sig iväg tidig morgon och kom hem sen kväll, åt och la sig sedan ner på kökssoffan. Min farmor Elly har berättat hur hon och hennes syster Rut brukade leka med hans armar och om han orkade tog han en truddelutt på sitt enradiga dragspel. Sa hon inte att det kallades Magdeburgerspel?

Nils ena syster hette Rut Ingeborg. Nils barn fick nu dela på hennes namn. Elly fick Ingeborg som andra namn och så Rut i första namn och så Julia.Farmor Elly har berättat hur hon när hon var liten hade funderingar att hon själv kunde ha fått heta Elly Julia istället. De båda var tyckte hon de vackraste namnen. Rut kunde då fått nöja sig med Rut Ingeborg. Farmor brukade sedan tillägga att hon var medveten om att det inte var vidare snällt.

Sven Hallberg Hilmas pojke berättar att det hände att de var hos familjen Persson, han minns att de hade 2 flickor och att någon av dem gifte sig med en lantbrukare.
Han hade för sig att de bosatte sig i Bosarp (troligen var det Rickarum). Sista gången de var där var när Nils Persson hade dött. Det var också Marias familj de hade kommit i sin stora fina beige Mercedes (året var 1947).

Nils blev 69 år. Foto finns både när han är ung i uniform och när han är i 40 årsåldern på familjefotot.

Kopplingar till andra personer:
gift med KARIN Olasdotter Lund (1878-1961)

(Ingela Persson)

Persson, Nils (I4053)

203

Första dansen som min mamma Valborg tog med min far var på Råbbelöv. Hon lämnade Kunos bröllopp för att göra detta.

Familj: Karl-Erik Ekdahl / Valborg Greta Viktor (F3)

204

Första gången Jon Ersson Kiervel förekommer i några handlingar är år 1693 då finnarna i Russjön anklagas för att ha hyst en lösfinne ''wid napn Jon Erichsson ifrån Reenwatten och Ström Sochen uthi Jämteland som utan bewis och tillstånd äre ther ifrån wicken begärte att the för sådant plichta måtte''. Finnarna i Russjön försvarar sig med att Jon inte finns där men är nu en gift karl och uppehåller sig troligen i Rörström. På denna tid var det inte bara att sticka iväg hemifrån utan det gällde att ha en attest från prästen i hemförsamligen att visa upp när man kom. Vi sena tiders barn har ju måst ta ut flyttningsbetyg när vi har flyttat och idag måste vi anmäla flyttning när vi blir stadivarande boende på någon plats. Det är alltså inget nytt påfund att myndigheter vill ha reda på hur man flyttar och far. Skillnaden är väl bara att i slutet av 1600-talet var det hyresvärden som kunde få böta om papperen inte var klara för hyresgästerna.

Kiervel vistades i Tåsjö i varje fall när de fyra äldsta barnen föds. År 1704 finns han poå ett torp i Löfviken. Men han kände sig troligen inte säker där och ville väl också ha en egen torva att bruka. Han hade väl fått reda på att ovanför Lapplands-gränsen kunde man slå sig ner och få insynat ett nybygge om ingen annan nybyggare hade insynat ägorna förut. Lappmarken var vid denna tidpunkt uppdelad i olika lappskatteland där någon eller några lappar bodde och betalade skatt och räknade området för sitt. I Åsele tinget satt i början av 1700 talet endast lappar som nämndemän men det tycktes inte spela någon roll. När nybyggarna kom och begärde syn för nybyggen fick de flytta på sig för att nybyggarna skulle få plats.
Kiervel bosatte sig utan lov i Svanabyn år 1713 om sommaren samma år som Karl XII ääkalabaliken i Bender''.

Kiervel bosatte sig närmare bestämt på Eden mellan Swanawattnen som det står i domboken eller på Näset.
Lapparna ville köra iväg Kiervel från skattelandet då de ansåg att skattelandet var så ringa och trångt att de nödgas flytta därifrån och lämna landet öde ifall Jon Ersson får tillstånd att setta sig neder. Skattelandet var åtminstone någon kvadratmil men var kanske litet om nybyggare började göra intrång när de skulle leva på jakt och fiske och någon renskötsel. Av domstolshandlingarna framgår icke om nybygget blev synat av rätten. Inför skatteläggningen som skedde vid tinget i januari 1728 bör dock syn ha skett.

Mågarna börjar ganska snart infinna sig på Kiervelnäset. Först kommer Henrich Matzon från Junsele 1720 och bara något år senare infinner sig nästa måg, även han från Junsele nämligen Pär Ericsson. Trots att Kiervel med hustru Märeta hade två mågar i byn testamenterade de år 1724 all sin egendom löst som fast till den ogifta och omyndiga dottern, gammeljäntan Märet. Svanabyn räknades från början som ett torp trots att mågarna hade börjat upparbeta var sin gård på olika ställen i byn. Men Kiervel testamenterar hela rubbet till dottern Märet.

Vid skatteläggningen av Svanabyn år 1728 erkänner Kiervel inför rätten att han testamenterat all egendom till dottern Märet men efter något betänkande hårda påtryckningar får man förmoda går Kiervel med på att de i byn bosatta mågarna får dela på nybygget bara han får behålla de först uppbrukade ägorna dvs åkrarna på Näset. Rätten går på denna linje.

Hur det var med renligheten under denna första tid framgår av en gammal tradition som vet berätta att fru Kiervel en dag hade tvättat sig i Näsbäcken kammat sig och gjort sig fin så gott det nu gick och när hon kom in i rökstugan där maken satt och täljde tittade han upp men kände inte igen henne utan undrade vad det var för kvinna som kom på besök. På så sätt uppstod ordspråket ''Du är som KIervel, du känn int käringa''.

Kiervels delade som tidigare anförts på torpet i Svanabyn mot att svärfadern fik behålla ägorna på Näset. Efter Kiervels död 1735 hustrun dog troligen 1740 torde tegarna på Näset ha delats mellan de övriga gårdarna i byn och ingen kom att bo där. Genom lottkastning företogs 1804 ny delning av tegarna på ''Kierfwel Näset'' mellan de fyra gårdarna i byn.Inte förrän i slutet av 1800talet eller i början av 1900talet kom någon att bosätta sig på Kiervels först uppbrukade ägor.

Kiervel, Nybyggare Jon Ersson (I617)

205

Fourteenth Census of the United States, 1920. (NARA microfilm publication T625, 2076 rolls). Records of the Bureau of the Census, Record Group 29. National Archives, Washington, D.C. For details on the contents of the film numbers, visit the following NARA web page: NARA. Note: Enumeration Districts 819-839 are on roll 323 (Chicago City).

Källa (S318)

206

Fo¨reningsg 12 E
280 61 Knislinge
(Boendeadress 1 nov 1970)

Svensson, Piga ELLEN Hedvig (I8436)

207

Från Wikipedia,

Martin Wiberg (September 4, 1826 - December 29, 1905) was born in Viby, Scania, Sweden, enrolled at Lund University in 1845 and became a Doctor of Philosophy in 1850.

He is known as a computer pioneer for his 1875 invention of a machine the size of a sewing machine that could print logarithmic tables. The tables were subsequently published in English, French and German. The device was investigated by the French academy of science which also wrote an extensive report on it. The device was inspired by the similar work done by Per Georg Scheutz and has similarities with Charles Babbage's difference engine. (Scheutz machine was based on the difference engine.) The device is preserved at Tekniska museet (The Technical Museum) of Sweden in Stockholm. Wiberg failed to sell his machine, and also failed to sell the output tables due to their bad looks.

Apart from this invention, Wiberg invented numerous other devices and gadgets, among these a cream separator and a pulse jet engine. None of these were commercially successful.

Martin Wiberg

Om man färdas landsvägen mellan Kristianstad och Åhus över Rinkaby passerar man genom Gustaf Adolfs socken. På det lilla backkrönet av vägen innan Gustaf Adolfs kyrka passeras låg för hundra år sedan en bondgård på vägens vänstra sida, som ägdes av lantbrukaren Ola Jeppsson och hans hustru Elna Trulsdottér. I deras äktenskap föddes nio barn, av vilka det andra barnet, Martin, här skall ägnas några minnesord. Martin samt hans fem bröder antog namnet Wiberg efter sin hemort Viby.
Redan som liten pojke röjde Martin Wiberg ett ovanligt gott förstånd, varför föräldrarna, trots sin önskan att Martin skulle övertaga fädernegården Viby n:r 6, satte honom i Kristianstads läroverk. Martin Wiberg föddes den 4 sept 1826 och blev student 1845 samt inskrevs vid Lunds universitet, där han 1850 disputerade för filosofiska graden och promoverades till fil. doktor. Han erhöll under hand meddelande om att han kunde påräkna docentur i filosofi, vilket erbjudande han dock avböjde for att kunna helt ägna sig åt sina uppfinningar.

RÄKNEMASKIN GJORDE WIBERG VÄRLDSBERÖMD.
Den uppfinning, som med ett slag gjorde Martin Wiberg internationellt berömd, var räknemaskinen. En räknemaskin fanns redan, konstruerad av tvenne fransmän. Den var, enligt Wibergs åsikt, ej ändamålsenlig, varför Wiberg konstruerade en dylik efter delvis andra principer. Orsaken kanske var att de logaritmtabeller, femsiffriga, som uträknats med i den förstnämnda i några fall visat felaktigheter. Wiberg räknade då ut sjusiffriga tabeller med sin räknemaskin. Dessa tabeller översattes sedan till tyska, engelska och franska språken. Som medhjälpare vid det oerhörda arbete som detta krävde hade Martin Wiberg sina tre yngsta bröder.

KUNG OSCAR INGICK SOM INTRESSENT.
För att finansiera arbetet fordrades pengar. Dåvarande hertigen av Östergötland, sedermera konung Oscar II ingick som intressent i det s. L Wibergska Tabellbolaget - vari även en hel del vetenskapsmän och mecenater funnos. När räknemaskinen, efter 12 års arbete var färdig erhöll han 1860 ett honorarium av svenska statsmakterna. Vetenskapsakademien hade förordat ett anslag av kr. 3.000 i sitt riksdagsäskande, men Kungl. Maj:t höjde det till kr. 5.000. Vid behandling i riksdagen blev .det, p. g. av motion, höjt till kr. 8.000.

AUDIENS HOS FRANKRIKES KEJSARE. !
Kejsar Napoleon III, själv matematiker, mottog Wiberg i audiens och tilldelade honom hederslegionen. Någon tid dessförinnan hade Martin Wiberg erhållit Nordstjärneorden och den danska Dannebrogen. Vår store uppfinnare John Ericsson yttrade om Wibergs» uppfinning att det var »den största triumf av det menskliga förståndet ofver materien».
Närmast ofattbart förefaller det att en man som ansetts ha en lysande bana utstakad för filosof i stället blev ett sådant geni av rang. Att här försöka räkna upp eller beskriva alla de uppfinningar som Martin Wiberg fullbordade skulle föra alldeles för långt, utan det måste bli ett axplock bland dem.
1865 provades en cigarrmaskin, 1833 provkördes ett lokomotiv med en av honom konstruerad broms och 1868 började hans maskin för tillverkning av tändsticksaskar att användas. Vid denna tid uppfann han den s. k. gräddsättaren, en separator som fick god avsättning samt mekaniskt självtömmande brevlådor som ännu användes och som funnit avsättning även utomlands.

SVENSKA ARMÉN SADE NEJ TILL SNABBSKJUTANDE GEVÄR.
Rent paradoxalt finner vi, senare tiders barn, motiveringen avslag på Martin Wibergs erbjudande att förse svenska armén med ett nytt bakladdningsgevär, att detta automatgevär var oanvändbart enär det var alldeles snabbskjutande och skulle förorsaka ammunitionsslöseri. I våra dagar har vi upplevt både kulsprutor, kulsprutepistol m. m.
En ny sättmaskin konstruera under stora ekonomiska uppoffringar och underhandlingar försäljning av patentet till ett engelskt tryckeri voro nästan avslutade då tryckeriets arbetare hotade med strejk om maskinen inköptes p. g. av sina arbetsbespararande principer. På 1870-talet visade Wiberg en bottenskrapa för upptagandet av växter och djur från havsbotten. A. E. Nordenskjöld som hade den med sig på sin upptäcktsfärd, förklarade vid sin hemkomst att den fungerat så förträffligt att det nästan förargat honom.

NORDENSKIÖLD OCH NOBEL BEGEISTRADE
Med utgångspunkt från att ljusets inverkan på synsinnet under vissa betingelser borde kunna skapa lika behagliga sensationer för ögat som toner för örat fick Wiberg idén till den s. k. färgtonsoperan, eller spektralinstrument Alfred Nobel, som fick kännedom om idén och dess principer, skriver följande:

Berlin den 27/5 1896
Herr Dr M. Wiberg,
Stockholm.
En färgtonsopera - det vore löjligt att skratta åt ett sådant förslag. Jag anser idén vara utmärkt genial och originell. Då jag snart kommer till Stockholm få vi talas vid om saken.
Med största högaktning
A. Nobel
Idén är så snillrik att jag inte nog kan gratulera dess upphovsman.

Kort därefter avled emellertid Nobel och planerna gingo därigenom om intet.

Problemet flygmaskinen var honom ej heller främmande. Vid 77 års ålder hade han principen klar med flygmaskinen - vilka principer mera liknade reaplan än de första flygmaskiner av typen Bleriot o. a.

LÄKARNA SADE NEJ, WIBERG VAR EJ "FACKMAN".
Martin Wiberg sysslade ävenledes med vissa solstrålars välgörande inverkan på olika hudåkommor. Här mötte han ej samma välvilliga stöd som Finsen, utan avhånades av en del läkare under motivering att han ej var medicinsk fackman. Brist på medel gjorde att de ekonomiska bekymmer som han haft att kämpa emot under ett långt liv, märkvärdigt nog, aldrig bröt ner honom.

FOSTRADE 20 BARN ! UTAN BARNBIDRAG.
Nordisk Familjebok slutar sin artikel om Martin Wiberg med att han i likhet med många andra uppfinnare var i avsaknad av ekonomiskt sinne. Detta kan nog vara delvis riktigt men - betänk också den stora familj han hade. Martin Wiberg var gift två gånger. I sitt första äktenskap hade han fyra barn - men i sitt andra äktenskap föddes sexton (16) barn. Barnbidrag är som bekant senare tiders påfund.

GENIETS VÄG ÄR OFTA TÖRNBESTRÖDD.
Bland andra uppfinningar, som Martin Wiberg uppfann kan nämnas en kupéupp-värmningsapparat, som länge användes på svenska järnvägar, en kaffeextraherings-apparat, s. k. remisskistor, använda av statens järnvägar. 1901 erhöll Wiberg patent på sätt att behandla torv, för att öka värdet av densamma som bränsle.
1903, vid 77 års ålder, erhöll han patent avseende, en luftmaskin, varmed han visade sig ånyo vara inne på vägen mot reaplanet.
Av vad ovan anförts torde framgå att hans skarpa intellekt sträckte sig över oerhört skilda områden, ävensom att den gamla satsen att en uppfinnares väg är kanske en av de mest törnbeströdda, är riktig.

Wiberg, Martin (I2102)

208

Fred hade rått i tretton år, då Troels Oluffssen vid faderns frånfälle
övertog gammelgården i Bjära. 24: år gammal var han, då ansvaret helt
lades på honom. Under faderns sista år hade det också blivit så, att han
mer och mer fått taga hand om gården. N u var han ensam om att fatta
besluten om åkerbruk, tröskning, tämjande av hästar, uppsättande av
gärdsel, vässande av vapen och allt annat, som var behövligt.

De lyckliga och fredliga åren redo snabbt. 1587 hade Troels Oluffssen
gift sig och året därpå hade dottern Bente kommit till världen. Nu räknade
man 1611 och oroande rykten började förspörjas. Det sades, att kungen,
Kristian IV, hade råkat i tvist med sveakungen Karl IX och att man torde
kunna befara, att krig skulle bryta ut.

Så kom den dag, då byns unga män drogo söder ut för att förena sig med
de övriga skånska förbanden.

Inom kort kom kriget till Skåne. Sveriges unge konung Gustav Adolf
hade med en här gått över den skånska gränsen och hämnats danskarnas
grymheter.

I Göinge och Villands härader hade han bränt några och tjugo
socknar och dessutom låtit staden Vä gå upp i lågor. Men sedan hade han,
Gud ske lov, blivit hejdad.

Vid Vittsjö hade danskarna överraskat svenskarna, så att dessa måst fly
över isen på sjön.Nu voro svenskarna bortdrivna ur Skåne,

Om nu svenskarna voro borta ur landet skulle väl snart männen komma tillbaka?
Inte hade väl alla stupat eller dukat under för fältsjukan ?

En dag kommo några av dem tillbaka, som dragit ut i kriget. Men
många skulle aldrig återvända och sorg rådde i flera gårdar. De som kommit åter,
visste förtälja, att fred nu var sluten, sedan herrarna kommit överens i en by, som
hette Knäred.

En dag år 1612, då folket i gammelgården just höll på att spisa med-
aftan, öppnades dörren av en främling, som med knapp nöd kunde taga sig
över den höga tröskeln. Han sjönk ned på stacklabänken, där han föll ihop.
Att han inte hörde till trakten syntes på hans dräkt: hans gula älghudskyl-
ler visade, att han var en svensk soldat.
Att han var sjuk var tydligt, men även om han vore en fiende, kunde man inte vara
så obarmhärtig, att man sloge ihjäl honom, som drängarna ville. Sedan man fått i
honom litet öl, fördes han till sängs i kammaren bakom förstugan. Så småningom
kryade han på sig och efter några veckor var han återställd, även om han inte var
så stark, att han kunde fortsätta till Småland, där han hörde hemma och dit han
varit på väg, när sjukdomen och såren tvingat honom att söka hjälp.

Han hade som ryttare varit med i den svenska hären men
blivit sårad och vid flykten över Pickelsjöns is förlorat hästen. Genom sko-
garna hade han försökt taga sig hem, men inte orkat längre än till Bjära.

Månaderna gingo och den småländske ryttaren, som han kallades i byn,
var fortfarande kvar på gammelgården, fastän han mycket väl hade krafter
att taga sig igenom gränsskogarna. Det var en grann och rask karl. Att
det var något särskilt, som höll honom kvar, det förstod nog litet var.

Troels Oluffssen började bli gammal och behövde någon, som kunde
hjälpa honom med gården. Söner hade han inga och drängarna voro ej
så helt att lita på. Måns Benktsson, så hette ryttaren, hade visat sig vara
en riktig hästkarl och därjämte ihärdig i arbetet, och det var icke utan att
Troels icke ogärna såg, att han dröjde med avfärden. Själv önskade Måns
Benktsson ej heller något högre än att stanna. Det var gårdens unga
dotter Bente, som kom honom att känna sig bergtagen. Visst förstod han,
att det var både djärvt och oförsynt av honom att tänka på henne. Han,
en utsocknes och därtill från fiendeland, borde aldrig ens drömma om att
få byns vackraste och rikaste flicka. Aven om hon var giftasvuxen, stod
hon väl inte på hyllan, så att den förste bäste kunde ta henne. Men ryt-
taren, som hon själv hade vårdat, medan han tillfrisknade från sina sår,
hade vunnit hennes hjärta. Väl rådde nu fred, men de unga funna, att
det icke skulle bli så lätt att få de gamlas medgivande.

Med åren gjorde Måns Benktsson sig dock allt oumbärligare på gammel-
gården och en dag, år 1614:, fick han de gamles medgivande. En kort
tid därefter firades ett ståtligt bröllop på gammelgården.

Så gingo många lyckliga år.Med den tanken slog man sig till ro och livet gick sin gilla gång
i Bjära.
På våren 1634 gick Troels Oluffssen på gammelgården ur tiden, 75
år gammal.

Oluffssen, Troels (I857)

209

Fredrik Brandt direkted singing of hymns in Teuva church (without instrument). Organ was got in Teuva 1901. He also made smallbox vaccination and was a kind of communicator between vicar and parish.
Ilmarinen was in Järvenpää village in Teuva, but this village was moved to Jurva about 1860.
Ilmarinen is an old Finnish name and its origin is not known. Mylläri is too in Järvenpää village.
Friedrich Brandström and Margareta Henrichsdotter were married 17.4.1775 in Teuva. Margareta might have been from Uppa-farm.
These kowledge can be found from Teuva and Jurva church books.

Brandt, Fredrich (I3148)

210

Minst en levande person är länkad till denna notering - Detaljer visas inte.

Wahlquist, Fredrik Carl-Wilhelm (I6408)

211

Minst en levande person är länkad till denna notering - Detaljer visas inte.

Gilbert, Gail L (I361)

212

Gården som ligger vid vägen strax innan Nosaby kyrka vänster sida ifrån Balsby.

Ur födelseboken:
Dopvittnen: Åbon Bonde Olsson Nosaby 4 och hans hustru Maria Bondesson, åbosonen Ola Bengtsson Balsby 1, enkan Elna Persdotter Åraslöf 10. Fadern 24 år döptes av August Hammar.

Hansson, Bonde (I325)

213

Gathenhielm (före adlandet 1715 Gathe), Lars, 1689-1718, kapare. Gatenhielm fick kaparbrev 1710 och adlades för sin verksamhet. I legenden blev han en äventyrlig sjöhjälte (Lasse i Gatan), trots att han själv knappast deltog i strider till sjöss utan ägnade sig åt redarverksamhet.

Den främste kaparkaptenen, handplockad och avlönad av kung Karl XII, hette Lars Gathenhielm, mer känd som Lasse i Gatan.
Lars Gathenhielm gjorde sig ett namn redan i unga år. Svenska fartyg stod under hans beskydd och främmande handelsfartyg erövrades och tvingades in i svensk hamn. Verksamheten gav stora rikedomar och ett minst sagt dramatiskt liv som innehöll krig och storpolitik, men karriären blev kort. När Lars dog 1718 tog hans hustru Ingela Gathenhielm över och styrde ensam över kaparflottan under krigets sista år.

Gathenhjelm, Lars (I2531)

214

George Hull says, My father, in the arly days before the railroad was built through eastern Oregon, freighted merchandise from Umatilla landing on the Columbia over the Blue Mountains. He went down the Grande Ronde River to LaGrande, through Ladd Canyon and across the Powder River Valley to Baker City. I was a small boy, but I remenber seeing father father start from home in his big wagon driving four or maybe it was six horses.

Hull, William (I2790)

215

Gertrud gifte sig med länsman Johan Edin men var otrogen efter skilsmässa gifte hon sig med Göran Jönsson första nybyggaren i Mårdsjön.

Jonsdotter, Gertrud (I1096)

216

Gift Hasselgren Billinge

Holmberg, Catarina (I7588)

217

Gift Löfgren i Öslöv.

Holmberg, Elna (I7591)

218

Gift med Leslie Bergerson Clifton 1985-02-24. Skild från Leslie

Familj: Scott K Bergersson / Leslie Clifton (F265)

219

Gift och bosatt i Cairns, Australia

Williamsson, Gordon Newton (I5083)

220

gift och bosatt i Sale,Victoria,Australien

Williamsson, Aisla Daphne (I5082)

221

Glima°kra A1:25, Bild 55

Svensson, Ingrid (I8438)

222

Göingepågarna Bendt Mogensson och Niels Torlasöns ödesdigra färd genom Frosta

Året är 1647. Det är vårvinter och tingsdag på Frosta häradsting på den kala backen Tranehals väster om Lyby. Tingsskrivaren Niels Svensson från Harlösa noterar datum, den 28 april. Nämndesmännen Aage Pederssön från Ormarstorp och Erick i Pärup lägger fram häradssigillet, som de har hand om. Tingsfogden Hack Söffrenssön från Söderto äskar tystnad bland stockemän och tingsmenighet. Dagens mål kan börja.
Skattebonden Hans Nielssön i Bönhult och Saltzer Pederssön i Kölleröd för fram en fånge, en alldeles ung man vid namn Bentt Mogenssön, barnfödd i Bjära i Vinslövs socken., V Göinges härad. Nu är han bosatt i Kvittinge i Gryts socken, Ö. Göinges härad. Ja dvs nu leds han som fånge mellan de manhaftiga bönderna för att svara för sig och söka freda sitt liv, rädda sin hals.
Onda gärningar
Göingepågen Bentt har gripits för att ha stulit en ''hudigraa hoppe'' från Hans Nelssön i Bönhults gård, samt för att ha stulit en ''sort brun gilding'' från Saltzer i Kölleröd.Dessa båda hästar hävdar Bentt emellertid att ha bytt till sig från en Niels Torlassön mot en ''huid hest'' och en ''sort blissed hest''. På rättens fråga vilka som var närvarande vid detta ''byderij'' och med vem man ''drach till kiöb'' svarar Bentt att många varit närvarande. Här vecklar han in sig och uppger först att många piger närvarit för att sedan påstå att det varit många drenge.
Bentt står på sig och namnger bland bytesvittnena broden Olle Mogenssön, brodern Poell Mogenssön,en piga vid namn Elline som tjänar hos hans fader och en piga vid namn Boild, som är hans syster samt ännu en yngling vid namn Niels Mogenssön, också en broder till honom samt dessutom en man vid namn Peder Swensssön i Rya (nuvarande Ry) i Sörby socken, V.Göinge härad.Bentt bekänner så att ''hen Wed'' fem veckor kan ha gått sedan han bytt till sig ''hoppen och gildingen'' från Niels Torlassön och detta byte ägde rum i Bjära hos fadern Mogens, eftersom Niels Torlassön kom till Bentt i Vinslöv och sedan földe med honom till Bentts faders gård i Bjära.
Nu sporde rätten varför Bentt blivit anhållen på Vanås slott och vilken hans forseelse var eftersom fadern ''Motte giffue sa amange penge ud for honom''. På dette svarar Bentt att han ''sad det fangen'' för ett ''Ögende'' som vid namn Jep Braam förlorat. Det var böter för detta förlorade öga Bentts fader hade pånga ut med. Av detta förstår råtten att man har en våldsam ung man framför sig. Inte nog med att göingepågen var våldsam, han krävde dessutom att rätten skulle tillerkänna honom ''fornemnde 2 Ögh''.
Domen faller
Sakägaren Hans Nielssön och Salzer Pederssön begär då fången gripits av dem för häststöld och förts till tinget och då han nu kräver att få hästarna erkända som sina av rätten, att rätten utreder detta och dömer honom efter ''lougen eller till gallie och gren att lide'' och att _Hans och Saltzer får ersättning för de kostnader de haft för fången. Slutligen begär de enderlig domb.
Domaren Rasmus Söffrenssön och de åtta stockemännen dvs nämnden tar sig en funderare. Fyra trövärdiga mannar, Mogens Jenssön i Henset, Olle Pederssön i Kölleröd, Jens Madssön i Pärup och Erick i Norrto, får i uppdrag att värdera de stulna hästarna. De kom strax fram till att hoppen var värd 14 daler och gildingen till 8 daler. Härvid upprepade fången Bentt sitt krav på att få erkända som sin egendom.
Och nu reser sig domaren och läser upp domen: Eftersom fången orsakat bönderna kostnaderna och stod misstänkt för hässtöld här i häradet, skulle han inom 14 dagar här på Frosta häradsting lägga fram sin bevisning för den påstådda äganderätten. Längre än så skulle inte Hans och Sadtzer behöva vänta på ersättning och rättvisa.
Galgenfrist
Det skulle gå mer än två veckor innan Bentt åter släpades ut ur fångkistan för att svara för sina gärningar. Under tiden sändes bud upp till fadern i Bjära och där samlades släkten för att rentvå Bentt.
Och släkten var inte att förakta. Bjäragården var en helgård med gamla byggnader över en mäktig valvkällare. Här huserade dessa avkomlingar av storbonden Troell, född redan 1509, och räknades som traktens storfolk. Det var bittert att behöva fara ner till Frosta härad i en så tråkig angelägenhet som denna.
Men den 26 maj detta år framträder Mogens i Bjära inför Frosta häradsting och har med sig Niels Toralsön, som sonen ''tillforn haffde paaskutt, att haffue bekommed dj Ögh aff'', vilka målet rör. Nu bekänner Niels att han bytt en brun ''gilding'' till Bentt mot en ''sortt broged hest''. Detta byte ägde rum i Bjära i Gärds härad. Vid detta byte var Bentts broder Niels från Bjära i Göinge härad. Niels Torlassön påstår samtidigt att han köpt ''gildingen'' av Hogen Isackssön i Bjära Gärds och att han kan bevisa detta. Beträffande ''hoppen'', som Bentt blivit anhållen för att ha stulit, har Nils Torlassön följande att förtälja: Niels Torlassön hade lånat en vit häst av Bentt för att forsla korn på ner till Göröd (sannolikt Djurrröd i Gärds härad) och Mogens Börsis hus, och sedan skulle Bentt hämta samma häst där. Någon hoppe hade inte Bentt fått av Niels Torlassön och Niels förnekar också att ha varit i Bjära i Vinslövs socken och där bytt någonting alls med Bentt.
Ord står mot ord
Bentt begär nu att Niels Torlassöns vittnesmål skall medföra det straff lagen stadgar för edsbrott och begär samtidigt att få höra folk, som kan omvittna att bytet ägt rum i Bjära Vinslöv socken.
Så framkommer Elline Erlandsdotter, som tjänar piga i Bjära, och svär och intygar att en måndag morgon ungefär tre veckor före ''nest forgangen'' påskhelg hade Niels Torlassön kommit till Bjära i Vinslövs socken och haft med sig en grå ''hoppe'' och hade frågat om han kunde få köpa något korn och när Elline inte kunnat ge besked hade Niels ''sport om inte manden'' var hemma. Då sporde Ellina var Niels hade hemma, dvs kom ifrån, och småningom kom Ellines husbonde Mogens själv ut och då svarade Niels att han bodde i Bjära i Linderöds socken. Nu var Bentt hemma i faderns gård vid denna tid och när Niels Torlassön föreslog ett hästbyte, var Bentt med på noterna. Bentt fick den ''graa hoppe'' av Niels som i sin tur fick en ''huid hest''. Av Bentt. Man bytte jämt utan mellanskillnad. Och när man druckit till ''köbs Öll'' för 8 skilling, red Niels Torlassön sin väg på den vita hästen och Bentt ''tig hiem till gaard med den grå hoppen''. Flera andra vittnen hörs också.
Torlas påg grillas
Rätten spörjer nu Niels Torlessön var han fått den grå ''hoppen'' ifrån. Niels står på sig och nekar till något byte. Men nu presenterar rätten en nyhet: var har Niels skaffat den ''stud'' han sålde Anders Göing i Gummarp? Och vart hade han gjort av den andra av de två ''studar'' Mogens Lang i Lommarp blivit frånstulen? Och hur var djuren märkta? Och hade inte Mogens Knop fått en av dessa två ''stude''?
Det var många frågor och Niels rådbråkar sin unga hjärna. Så finner han på råd och svar: han har sålt en ''sortt stierned stud'' till Anders Göing i Gummarp men minns inte vad märkning den haft. Han hade nämligen inte ägt djuren rätt länge, eftersom han fått dem av Lille-Niels i Sandåkra. Niels vet heller inte om Mogens Knop fått maken till den ''stud'' Anders Göing köpt.
Efter detta genmäle träder Peder Hiortt i Gummarp fram och berättar att den ''stud'' Niels Torlassön sålt till Anders Göing inte bara var ''sortt stierned'', den var blåaktig på manken och däri fanns svarta fläckar. Så var höger öra avskuret och försett med 3 Rist i stubben. Detta kunde Jens Aagessön och Peder Hiortts som i Gummarp intyga.
Syndaregistret växer
Rättegången drar vidare och Niels Torlassön förpliktar sig att inom 8 dagar bevisa sin rätt till den ''brune gilding'', som han bytte bort till Bentt Mogenssön, men inte till ''hoppen''.
Nu frågar domaren om Niels inte också varit med om att stjäla några ''hopper'' från Niels Pedersssön i Hensethus! En av dessa har hittats i Brönnestad, en ''graa och pingfodett paa alle 4 föder''. Här försvarar Niels sig med att ha fått en sådan häst av Hogen Isachssön i Bjära och sedan sålt den till Bentt i Nävlinge.Han hade således inte varit med om att ''foruexle'' några fler av Niels Pederssöns ''Ögh'' i Hensethus utöver den grå ''pingfoedett hoppe''.
Nå, hur var det nu med den ''graa hoppe'', vilken stals från Lasse Suänsking i Sedröd hus och som Niels ju själv hade hand om! Jo det var så bekänner Niels att han fått denne'' hoppe'' av en Hans Christenssön som hade tillhold i Huaröd. Peder Hiortt i Gummarp träder fram. Han är känd av de flesta och tillhör en gammal aktad bondesläkt från Ö.Sallerups socken. Man lyssnar gärna till vad han har att förtälja. Och nu berättar han att vid det tilllfälle då Niels Torlassön varit hos Anders Göing med den ''stud'' vars hud Niels behållit och vars kött Anders fått, då hade Niels i följe en karl vid namn Suend Fasse och hade ett stulet svin i en säck. Niels hade gett Peder Hiortt ''itt Bösse jern för att låna var sitt Öhg'' åt honom och Suend Fasse, så att de kunde föra det stulna svinet och något annat färskt kött med sig ner till Frenninge, vilket också skedde.
Snaran dras åt
Tinget sammanträder ånyo den 2 juni. Nu är stunden kommen för Niels Torlassön att slåss mot döden.
Det gäller först den ''gilding'' Niels bytt bort till Bentt Mogenssön från Kvittinge och som Bentt blivit gripen för att ha stulit. Hur var det nu med den saken? Jo svarar svarar Niels han hade sänt bud till Hogen Isachson i Bjära (Gärds härad) om att framträda denna dag och inför sittande rätt intyga Niels ord, men se denne Hogen Absenterit dvs höll sig borta.
Nu dyker nya målsägande upp Jens Aagessön i Gummarp anklagar ''fornemnde tyuff''-det är Niels det-för att ha stulit en vit ''hoppe'' om Laurentij tid sidst forleden ( omkring 10/8 1646). Denna häst hade Jens sedan känt igen hos Niels men inte fått tillbaka. På denna anklagelse har Niels ett svar: han köpte ''hoppen'' av Gjörmand ((Eskilssön) i Bylycke (Svenköps socken). Men se här far Gjörmand upp och nekar'' höilig'' till att ha sålt djuret till Niels. Göingepågen faller till föga, darrande och tillintetgjord inför den rödbrusige Byklyckebonden Suared Thyffuen, skriver tingsskrivaren att han inte kunde omvittna någonting sådant och att han aldrig köpt något av Gjörmand. Jens Aagessön vita ''hoppe'' hade Niels själv sedan han stulit den sålt i Nävlinge till en man vid namn Bentt Mogenssön som betalt 2 speciedaler. Hästen var för stölden värd 5 eller 6 daler hävdar därvid Jens Aagessön.
Gjörmand berättar att tjuven Niels en gång kom till Bylycke gård med en svart häst stulen i Göinge härad och ville sälja för 10 daler. Härtill genmäler Niels att den hästen hade han bytt till sig från Mogens i Borsehusedt mot en ''hoppe'' han köpt i Lommarp. Mot detta påstående vänder sig omgående Mogens Lang i Lommarp som ridit hit till tinget för att vittna denna dag. Han anklagar tjuven Niels för att ha bestulit honom på 2 stude en sorttstierned med blåfärgad manke med svart fläckar och ännu en ''sorttstiernad och krumhorned''.
Sten på börda
Vittnena Olle Perssön och Jens i Gummarp intygar att den oxstut Anders Göing köpt av tjuven Niels var densamma som Mogens Lang beskrivit ''Ved aed opragte fingre''. Och Nils Jenssön i Byrhult (Mellan Linderöd och Svensköp) anklagar samtidigt Niels för att såväl i fjol som nu i år varit till ''Marchedtt med sine tyffue gefeller'' och bestulit honom på 6 ½ ''sideflesk'' samt en ''hoppe'' att transportera fläsket på till Bjära (Gärds härad). Niels Jenssöns hustru hade sänt iväg Olle i Byrhult och Morten i Tormastorp paa Spor efter tjuvarna från Byrhult upp till Bjära, där tjuven Niels hörde hemma och där den på Byrhultstulna ''hoppen gick''.
Nu tar Niels till orda. Han är trött på alla turer och lögner, halvsanningar och dimridåer med Bjära i Göinge hit och Bjära i Gärds dit. Så mycket har sagts och hänt att han inte längre vet varken in eller ut. Allt flyter och snurrar. Han bekänner angående de ''hopper'' han bytt med Berntt Mogenssön i Bjära , att då fick han en vit häst i byte av Bentt. Den vitgrå ''hoppen'' hade Niels fått av Mogens i Knopparp i byte mot en ''sortt broged'' häst som var vit på alla fyra benen. Niels säger sig inte känna till att Bentt Mogenssön förfarit oärligt på något sätt.
Lasse i Östenköp undrar om Niels känner till vem som stulit en stor mängd kläder för honom om St Lauridts dag (10/8 1646) men härtill har den utpumpade göingepågen alls intet att svara.
I galgens skugga
Den 9 juni kommer Sadtzer i Kölleröd dragandes till tinget med tjuven och så sätter kvarnen igång att mala. Göingepågen står där och försöker svara för sig. Han säger sig ha sänt bud efter folk som kan vittna till hans fördel, men de vill ''iche möde'' och bestyrka hans rätt till hoppen och ''gildingen'' och han tror nu inte att dessa personer dyker upp denna dag. Tingsfogden ropar ut Hogens i Bjära och Mogens Knopparp namn över menigheten men får inget svar. Det ser mörkt ut för göingepågen.
Nu drar Niels åter in Gjörmand i karusellen av häst- och oxaffärer av tvivelaktig karaktär. Det är en lång- och invecklad historia med en rad byten.
Lögn i vredesmod
Medan tjuven Niels satt fången i Pärup mellan tingen hade han i vredesmod slungat beskyllningar mot Olle Christenssön i Byrhult. Nu tar han tillbaka dessa lögner.
Mogens Lang i Lommarp berättar ''ved sin Siell och Salighed'' att tjuven en gång bjudit 28 daler för två ''Ögh'', men avsikten var att stjäla djuren. Tjuven undrade samtidigt om Mogens ville ta emot ett silverbälte som pant för de två ''Stude''.
Detta kunde göingepågen inte förneka och han tillade att han inte kunde förneka att han var en tjuv och att att han inte hade några kumpaner att dela brotten med,'' Tji dj siger alle Neij''.
Slutet är nära
Nu begär målsägarna slutlig dom mot tjuvarna Niels Torlassön och Bentt Mogenssön av tingsfogden och de 8 stockemännen. Man har hört nog nu och har bättre syssslor hemma på gårdarna.
Domaren och de 8 i nämnden avsäger följande domslut: Niels Torlassön har erkänt att han förövat diverse brott tillsammans med Mogens i Knopparp den tid Holma-Nisse satt fången i Vram det gällde 2 stutar som stulits från Suend Pederssön och slaktats. En del av köttet hade gömts undan i Kknopparps vång. Holma-Nisse hade sålt en del på Sletten. Holma-Nisse hade berättat för Niels Torlassön och Mogens Knops (iKnopparp) hustru, att han och Suend Larsöns påg Niels stal saker från Peder Olssön i Kylestorp (nära Byrhult), vilka de förts bort på Suend Larssöns häst bl a en yxa. Detta gömdes också i Knoppars vång. Vad som skett med detta stöldgods visste Niels Torlassön ej. Niels Torlassön erkänner också att Frasse Suend hade bundit den ene stuten vid ett gärde invid Bierge, där han hörde hemma. Så föreslog Fasse Suend att han och Niels Torlassön skulle dela förtjänsten på stuten, bortsett från huden som Fasse-Suend behöll. Köttet hade man sålt för 8 daler till Anders Göing i Gummarp och huden hade Fasse-Suend sålt i Frenning. Nilels Torlassön har också berättat att Hans Christenssön omtalat att stuten som stals från Mogens Jenssön i Liarum blev slaktad i Linnemölla av Morten med hustru och Hans Christenssön som själv fick huden ''för sin wmage''.
Niels Torlassön berättar dessutom om två grytor vilka stulits från välbördiga fru Lene på Oretorp av Poffuell Aagessön i Nävlinge och som denne ville sälja till Niels och hade gömda i en mosse. Poffuell sålde grytorna till Bent Mogenssön i Nävlinge och fick en ko som betalning. Så har Niels Torlassön erkänt att Throells Mortensson i Lommarp stulit en stut från välbördige fru Lene Daa (påOretorp) i Vinslövs socken. Denna stut hade fru Lene ''lejt'' bort till Lasse Poffuelssön i Lommarp och efter stölden hade Lasse på Skånes Landsting i Lund dömts att betala 15 daler till fru Lene. Denne ''stut'' levererade Throels Mortenssön till Niels Torlassön. Den hade vita horn enligt utsago av Niels Poffuelssön i Knopparp.
Och Niels Torlassön erkänner sig ha gett Throels Mortenssön 6 daler för ''stuten'' och att han sedan sålt den till Peder Bögdh i Linderöds socken för samma summa, den var nämligen inte mera värd. Och de 2 skört Poffuell Aagessön stulit hos Joen Nielssön i Lommarp Bymölla såldes till Joen Skreder i Eijerödt (Ekeröd mellan Hörby och Linderöd). Dessa två ''skört'' samt en klädeströja med 2 spännen i, hade stulits från Una Bendtsdotter i Lommarps Bymölla.Niels Torlassön bekänner vidare att Bosse Lauridtssön och Aage Isachssön i Gummarp, Peder Jepssön i Kilhults hus (Svensköps socken) samt två, vars namn han inte kunde minnas nu. För två år sedan 1645 varit i Bjära Gärds och stulit en gryta, en kittel och 2 stövlar, ost och bröd och annat hos Hogen Jsachssön. Något ytterligare har Niels Torlassön inte att bekänna på denne tid.
Men Niels Torlassön vill klargöra att han ej vet att Jens Eskilssön i Lommarp köpt, handlat eller stulit något i sällskap med honom.
Att se döden i vittögat
Efter dessa redogörelser vänder Niels Torlassön sig till häradsmännen och de 8 stockemännen med en bön : de måtte låta honom slippa ''paa itt suerd'' att lida, trots att han väl förtjänat större och värre straff vilket han är klar över. Han begär nåd.
Rätten åhör detta och dömer honom sedan till ''galie och grenn att lide''. Målsägaren får söka täckning för sina kostnader ur tjuvens efterlämnade gods, man överlåter åt Offrigheden dvs överheten att bestämma om tjuven skall straffas på livet eller förskonas genom nåd. Vad känner de i denna stund, när de dömt den ensamme ynglingen till döden genom hängning? Ser de en tjuv och strykare med folks hästar, stutar, kjortlar, kittlar och matvaror på sitt samvete? Eller är det en övergiven och skräckslagen yngling som står framför dem och ber om nåd och vill slippa straffas med svärdet. en vilsen pojkvasker, måhända inte så lik deras egna söner en omogen och vilseförd yngling.
Och göingepågen själv, vilka tankar, vilka känslor bemäktigar sig honom nu när domen fallit? Brådmogen och råbarkad är han mycket ont har han åsamkat andra, slug och oborstad har tillvaron gjort honom kall och beräknande. En usling har han blivit. Det har gått så fort så raskt och självklart att han inte riktigt fattat vad som hänt. Men nu är det slut, snart skall allt vara över och förbi-en galge och gren, det är vad som återstår.
Bjärapågens öde
Rätten vänder sig till Bentt Mogenssön som gripits för stöld av ''hoppen och gildingen'' och anklagats för ''tyffue gerninger''. För honom har en lång rad fränder talat väl och med fadern i spetsen gjort allt för att frälsa hans unga liv.
Domen mot honom är vag. Man har inte kunnat fälla honom för häststölderna, men han har nu att värja sig mot andra anklagelser och bevisa att han ej är någon tjuv.
Att bli misstänkt för ''tyffueri'' var en allvarlig belastning denna tid och göingepågen från Bjära ligger illa till, men det som slutligen fäller honom är samröret med Niels Torlassön, vars rövarband farit fram med rov och övervåld och värre gärningar i flera härader. Bentt kan inte fria sig från misstanken att han tillhört rövarna. Och det blir hans död. Galge och gren väntar honom. Vi känner inte längre alla detaljer kring Bentts sista dagar, men senare detta år (1647) blir fadern Mogens i Bjära dömd att till kronan böta 15 daler för att han låtit begrava sonen.

(Frosta Härads årsskrift år 1992, Tor Flensmarck)

Mogensson, Bendt (I859)

223

Göran hade varit dragon men lämnade sin soldattjänst 1718, i grevens tid. I Jämtlands dragonregementes mönsterrulla för år 1720 är under Majornas kompani antecknat att Jöran Jakobssons-Strandberg under byn Strand i Ströms socken med bonden Pål Anderssonsom rusthållare antagit hemmansbruk i juli 1718 och för sg inställt Erich Påhlsson Strandfeldt som dödde i Undersåker in 1719. General Armfeldt hade på Karl XII order marscherat mot Norge 1718. Efter nyår 1719 kom spillrorna av den stolta armen tillbaka över fjällen där ca 3000 man frös och svalt ihjäl. (Dorotea-boken)

Jakobsson-Strandberg, Dragon/Nybyggare Göran (I998)

224

Göteborgs Poliskammare, EIX 1-143, 1869–1950. Landsarkivet i Göteborg, Göteborg, Sweden.

Källa (S283)

225

Gryt E:2, bild 47

O¨stra Broby A1:14, s. 109

Ma°nsson, Bengta (I8415)

226

GUNNAR Georg Fredrik Wiberg, I tab 273 II sid 317, f 24 september 1902, död 8 september 1988, professor i ortopedi vid Lunds regionlasarett, berömd kirurg. G m Anna-STINA Guttormsen f 1 mars 1909, död 4 maj 1976. Familjen var bosatt i Lund.

Wiberg, Gunnar Georg Fredrik (I4154)

227

Håkan kom som dräng till första nybyggaren i Lafsjön, Erik Pärsson f 1722 år 1759. Han blev så småningom fosterson till Erik och hans hustru Karin Ersdotter, som var barnlösa. Efter några år gifte sig Håkan med Eriks syster från Svanabyn-Märet Pärsdotter- och övertog så småningom fosterfadern Eriks krononybygge. (Doroteaboken)

Håkansson, Håkan (I506)

228

Minst en levande person är länkad till denna notering - Detaljer visas inte.

Wiberg, Hans Bertil Valram (I4215)

229

Minst en levande person är länkad till denna notering - Detaljer visas inte.

Blix, Hans Martin (I2121)

230

Hans Bondesson 18 years old emigrated to Red Wing MN from Malmö 28th of July 1881.

Hans Bondesson 18 år emigrerade till Red Wing MN från Malmö 28 juli 1881.

Kontrakt: Willand (Källa Arkion)

Nosaby 4:30
Kama Bondesson, änka efter Hans Bondesson bodde med dottern Astrid och sonen Taylor i fastigheten. Sönerna Bonde, Hjalmar, William och I Josef var utflyttade. (Nosabybygdes historia del 2)

Hans Bondesson bodde i den gård som hans son Bonde Hansson tog över. / Björn Wennerlund

I thought that very interesting about our uncle Hans and uncle Lars and uncle Thure and ....came to America to work on te Great building of a Railroad of Saint Louis were brother Ralph and myself was born 1893.
Avskrift anteckningar Marie Pehrsson Sjögren

Bondesson, Lokmotiveldaren Hans (I197)

231

Hans Olsson Åbo Nr.16 (1737-1793)
Hans var född på gården och gifte sig med Hanna Jönsdotter från Viby Nr.6. Hannas föräldrar var Jöns Persson och Ingar Perhsdotter, som 1739 flyttat till från Bjära i Vinslöv. Vid sin fars död 1757 var Hanna endast 8 år och yngst av sina syskon. Hon växte upp hos sin bror Pehr som övertagit Viby Nr.6.
Hans och Hanna fick tre flickor, men inga pojkar. Yngsta dottern Ingar dog och hemmanet klövs i två delar vid det kommande arvsskiftet.

Olsson, Rusthållsåbon Hans (I833)

232

Häradsspelman, Skomakare i Nymö 6

Nilsson, Bengt (I1902)

233

Ha¨ssleholm CI:1 s. 54

Bengtsson, ERIK Georg (I8392)

234

Ha¨ssleholm FI:1 s. 62

Hansdotter, Anna (I8401)

235

Ha¨ssleholmm CI:1 s. 143.

Bengtsson, Algot Reinhold (I8389)

236

He is a specialist of rebuilding Harley Davidsson. One of his motorbikes were on the first page of one of the big magazines in USA..

Specialist på att bygga om Harley Davidsson motorcyklar. En av hans motorcyklar fick en förstasida på en av de största motorcykeltidningarna i USA.

Klein, Robert (I732)

237

Hela familjen emigrerade till USA 1891 /Bjärasläkten Åke Wiberg

Andersson, Jöns (I8539)

238

Hela familjen flyttade till Köpinge 22 november 1892.

Nydahl, Per (I220)

239

Helge gifte sig 30 aug 1911 i Kristina Församling i Jönköping med Signe Brandt och står då noterad som 1:e Konstapeln vid Jönköpings regemente. Han bodde då på Smålands Artilleriregemente, Jönköping och Signe på Liljeholmen 69, Jönköpings län och dog år 1944 i Stockholm, Stockholms län. (källa Lars Ekdahl)

Wiberg, Helge Valdemar (I5134)

240

HELGE Wiberg I tab 300, II sid 403, enda barn t Sigvald och Anna Maria. G först m CARLA OLSÉN, sedan m MARIA ANNA OLLMERT

Wallentin, Helge Frank Anders Sigvald Wiberg (I4226)

241

Hemmansklyvning - Kronogården har blivet "skatteköpt"
Nils Andersson från Horna gifter sig med Svendborg Hansdotter
Hans Olssons dotter Svendborg gifte sig med Nils Andersson från Horna som flyttade till Håslöv 1785. Gården ingick i indelningsverket som skattehäst-hemman i utbyte mot befrielse från grundskatt till kronan.
Nils får under sin tid som bonde uppleva skiftande skördar på sina åkrar. Reformen från 1757 om storskifte har ej givet något resultat, Tegskifteskartan över Håslöv tillkom redan under 1765. Det dröjer till 1799 innan kartan kommer till användning för sitt verkliga ändamål.
Hos Nils Anderssons föds fem barn, tre flickor och två pojkar. Fyra barn avlider i tidig ålder av olika orsaker. Mässling och koppor var vanliga dödsorsaker. Ensamt barn i gården överlever dottern Hanna.
(Hans Månsson Viby)

Hansdotter, Svendborg (I831)

242

Andersson, Skattehemmansåbon Nils (I832)

243

Hjalmar Nilsson flyttade från Kärrstorp till Berlin och gifte sig med Paula Schmolls. De fick en dotter, Gerda den 19
april 1886 då de bodde på Langenbeckstrasse 10, 1tr i Berlin. Gerda har genomgått den Hagenska (dotterskolan?) i
Berlin. Hon blev förlovad med filmfotograf Max Filipson i Berlin september 1919. Blev sedan gift med George Düring
september 1921. Skild 1930. Som gift bodde hon i villastaden Erkner utanför Berlin. Efter skillsmässan flyttade hon
åter till föräldrahemmet i Golm som hon sköter om efter moderns död. Hon har i många år tagit lektioner i sång, men
till följd av dålig hälsa har hon inte helt kunnat ägnasig åt sången, som hennes tanke varit. Hon var sista gången i
Sverige 1939. Pappa Hjalmar dog i januari 1945 innan kriget tog slut när Ryskt arteleri fick in 20 fullträffar på deras
hus i Golm.

Nilsson, Hjalmar (I6558)

244

HJALTE Ewert Wiberg, I tab 313, II sid 313-4, född 9 mars 1899, död 14 april 1976. Gift med Inez (ISA) Lundbohm, född 10 okt 1901, död 1 juli 1985
Yrkesmilitär, blev major på A4 1941, överstelöjtnant på A6 1946, överste 1951 och var försvarsområdesbefälhavare 1950-59.

Wiberg, Hjalte Ewert (I4260)

245

Hon var en ovanligt vacker flicka, förlovad med Lindell den äldre, Gunnaröd. Dog ogift som det troddes förgiftad av en förhatlig rival.

Persdotter, Hanna (I7569)

246

Hösten 1653 var kommen. I barrskogen brunno de enstaka lövträden
guldgula och i sankmarkerna stod vatten. Bönderna i Bjära hade bärgat
sin gröda och stängt in kreaturen i de trånga fähusen. Regnet föll, snart
skulle kölden komma och snön falla och vintern taga herraväldet.

I gammelgården hade arvskifte ägt rum. I enlighet med Måns Benkts-
sans på dödsbädden uttalade vilja hade den äldste av sönerna, Oluf, er-
hållit hälften av gården och den näst äldste, som efter Bendts bortgång
var Pouffvel, en fjärdedel under det att Bente Troelsdotter och de tre
yngsta barnen tillsammans behöllo den återstående fjärdedelen. För första
gången på över hundra år var gården uppdelad, visserligen uteslutande
mellan syskon, men det kändes ändå vemodigt för Bente Troelsdotter, när
hon tänkte på att hennes faders gård nu inte mer fanns till som en enda
gård. Den hade varit den största gården i Bjära, som varit påförd den
högsta avgiften, två riksdaler. N u var den inte längre en enhet och i
Kristianstad läns räkenskaper var redan infört: "Annamte aff Olluff Moe-
gensen i Bierre i Vinsloeff soug, for 1/2 grd, ibm Pouffvel Moegensen for
en fjerding ibm Penge vj Rix dr".

En dag på sommaren 1657 lopp ryktet ut över allt Skånes land, att
Fredrik III förklarat Sverige krig. Upprörda samlades bönderna i Bjära
byalag i den ljusa sommarkvällen kring bybrunnen. Nu kunde man vänta
utskrivningar igen och åter skulle väl landet bli härjat och skövlat och
hungersnöd och farsoter lägga många gårdar öde.

Den svenske kungen hade benyttat sig av den stränga vin-
tern och med hela sin här tågat över sunden mellan öarna. Den 30 januari
hade han börjat sin vågsamma färd och den 11 februari hade han nått
Själland och danske kungen hade inte haft annat att göra än att bönfalla
om fred.

Pouffvel hade i Malmö hört att svenskarna genast skulle komma att uttaga
en militär styrka i Skåne.
Det var ett rykte, som visade sig vara sant. Till den förste rusthållaren
i Bjära utsågs Pouffvel Mogenssen. Hans rusthåll lydde under Lybeckers
skånska ryttare. Ryttaren var svensk och bar namnet Mattis.

Det var inte med ljusa förhoppningar, som skåningarna sågo mot fram-
tiden, sedan Skåne blivit svenskt. De hade under århundraden i med- och
motgång känt danskt och betraktat svenskarna som svurna fiender.

I Bjära blev avogheten mot svenskarna inte så stor som på andra håll i Skåne.

Den småländske ryttaren, Måns Benktsson, hade ju varit svensk, men han
hade varit en karlakarl, på vars ord man kunde lita. Vore svenskarna som
han, behövde man inte oroa sig, men man fick väl se, vad framtiden kunde
föra med sig.

Mogensdotter, Johanna (I847)

247

Husman i Horna, Åhus. Död efter 1775 i Horna, Åhus (L). Vid vigseln var Frenne drängen och Bengta pigan, båda i Horna.
Måns bars till dopet av Jeppe Larssons hustru Karna i Åhus och vittnen var Anders Nilsson, Per Henriksson, Anders Nilssons hustru Margareta, pigan Anna Månsdotter och Hanna Persdotter i Horna.
Bengta dog av bröstsjuka 56 år gammal. Frenne dog efter Bengta men hans notis har inte hittats varken i Åhus eller Rinkaby där sönerna bodde.
Varken Frenne eller Bengtas dop hittas i Åhus eller Rinkeby så de kommer från annan socken i området.
Gift 1752-11-08 i Åhus (L) med Bengta Månsdotter (3:1961). Född 1719. Död 1775-02-27 i Horna, Åhus (L).

Håkansson, Frenne (I3780)

248

Husman i Vanneberga 3, Trolle-Ljungby (L).

Persson, Per (I7901)

249

Hustru Elna Nils doter ifrån Skiparslöf bar henne til dopet. Faddrarna woro Faijer Nilson, matros Åke Pärsson ock des hustru Ingar pigorne Ingar ock Sissa ifrån Giältofta.

Olsdotter, Anna (I3803)

250

I 1718 års kl.
Karin. T: Fru Länshöfdingskan På Hammars gård bar dett: Faddrarne H-r: Liutnant Klingh ibm Faijer Ollsson i Balsby Pehr Trudsson i Nosaby. Dom: 18 post Trinit:[12/10] trolofwades drängen i Hammar Måns Jepsson född i Hammar med pijgan ibid Karna Nilsdotter. Löftesmän Nils Börjesson och Jeppa Månss: i Hammar

Nilsdotter, Karna (I7939)