Rusthållsbo Jeppa Pehrsson

Noteringar:

Det var ett vackert arv, Jeppa Pehrsson satts att vårda. Gården var
bland bygdens åboar ansedd som en av de allra förnämligaste; vad som
gjordes på Viby nr 6 visste man väl löna sig att försöka själv. Det hade
därför under Jeppas fars tid blivit så, att det där på gården ofta gavs
tecknet, när arbetena på jorden skulle sättas igång inom byalaget. Jeppa
mindes väl, huru hans far blivit åtspord, om han inte ansåge, att tiden nu
var inne att hugga rågen, om man inte borde skörda potatisen och mycket
annat, om vilket man velat taga råd av Pehr Jönsson, vars erfarenhet och
goda omdöme man satte sin lit till. Nog tyckte Jeppa Pehrsson ibland,
att detta förde större ansvar med sig än vad han mäktade bära, när han
nu själv skulle träffa avgörandena angående jordens skötsel och det var
till honom, man satte sin tillit i osäkra fall. Men J eppa Pehrsson visste
också, att om han bara toge till vara de kunskaper, som hans fader
bibringat honom; skulle allt gå till det bästa. Redan som liten parvel hade
han följt sin fader i arbetet på tegarna och utägorna, gått med honom till
allmänningen och varit honom behjälplig i stall och lador. Det hade där-
vid hos honom växt fram en kärlek till fädernegården, som han skulle
komma att bevara och befästa till sin sista stund.
Med frejdigt mod grep sig Jeppa Pehrsson an med arbetet på sin gård.
Skördarna slogo väl ut och priserna på både potatis och tobak voro goda.
Allt gick honom väl i händer. Skatten av silverföremål växte sig allt större
och större. När två år gått efter faderns bortgång, förde Jeppa sin brud
till gården. Det var den vackra Marna Nilsdotter, som blev husmor på
Vi by n:r 6. Nu kom vävstolen i flitigt bruk. Den ena vävräckan efter den
andra lades ut till blekning om våren och Marnas linneförråd var hennes
stolthet, förfärdigat som det var med hennes egna händer och av det
lin, som växt på gården. När på sommaren linet blommade, lyste fältet blått
som den blåaste vårhimmel. När sädesskörden var bärgad, satte man igång
med linberedningen. Linet rycktes upp med roten och bands samman i
små kärvar, som travades. Efter ungefär åtta dagar breddes dessa ut på
marken för att taga röta, så att stjälkarna lättare skulle kunna skiljas från
tågorna. I början av oktober fördes det till brytstugan, där det bröts och
torkades, och därefter till logen, där det bearbetades med skäkteträna för
att avlägsna de stjälkar, som ännu kunde finnas kvar. Efter häcklingen
och spånaden kom det slutligen till Marnas vävstol, där skytteln, förd
av hennes flinka händer, löpte fram och tillbaka mellan varptrådarna.
Den 23 mars 1793 kom Marna Nilsdotters och Jeppa Pehrssons först-
födde till världen. Det var en son, som efter farfadern kristnades till Pehr.
Åren voro fortfarande goda och välståndet i gården ökades. J eppa .
Pehrssons förmögenhet och anseende växte. Trots sin ungdom blev han
på kyrkostämman vald till kyrkovärd för Gustav Adolfs församling, det
namn som Viby år 1778 omändrats till. Namnbytet hade skett på föranle-
dande av riksdagsmannen Nils Svensson från Viby, som Var fadder vid
kronprins Gustav Adolfs dop, varefter han i .sin hemförsamling förmådde
socknemännen att anhålla, att till ära för kronprinsen få kalla sin kyrka för
Gustav Adolf. Att bliva kyrkovard var redan i och för sig ett förtroende-
uppdrag och att J eppa Pehrsson hedrades med det i unga år, var ett
ytterligare bevis på den uppskattning, han vunnit inom byalaget.
På högstsalig konung Gustaf Adolfs dag den 6 november 1794: föddes
åter en son i den gamla rusthållaregården. Han döptes efter sin morfader
till Nils och hans syster, som kom till världen den 29 oktober 1796, fick
namnet Anna efter mormodern.
Framsynt som han var, tänkte J eppa Pehrsson redan på den tid, då
gården skulle gå vidare till.hans äldste son. Han ville lämna den till honom
i om möjligt ännu bättre skick, än vad han själv mottagit den, och så
beslöt han att bygga till boningshuset. Ar 1797 stod det färdigt med
initialer och årtal inhugget i bjälken ovanför ingången till stugan. *)
Vid ett stads besök hade Jeppa Pehrsson sett ett musikinstrument, som
man kallade för taffel. När man spelade på det, lät det så grant, att man
kunde tro sig vara i himlen. Det skulle vara något att ha hemma i Viby l
Jeppa Pehrsson kunde. inte motstå. Och nu stod taffeln där i det nya
rummet och den ene efter den andre av byns invånare gjorde sig ärende
till Jeppa Pehrs för att se och höra underverket.
Förutom till kyrkovärd blev Jeppa Pehrsson vald till flera andra för-
troendeposter. Så blev han föreståndare för den frivilliga vaccinationen,
när denna 1801 infördes, och detta var han alltjämt 1816, då förordningen
om tvångsvaccinering av barn kom till. Vidare utsågs han såsom varande
"en för anständighet, sedlighet och pålitlighet känd hemmansägare" till
"ordnings- och upplysningsman inom socknen för att fästa noga uppmärk-
samhet å fylleribrott och förbrytare till laga arm befordra". Vart åttonde
år var han dessutom ålderman, eftersom byalaget bestod av åtta hemmans-
ägare, som i tur och ordning voro åldermän. Ingen fick utan bärande skäl
undandraga sig denna syssla, som kunde vara nog så betungande, då
åldermannen skulle sörja för de fattiga, mottaga och härbärgera tiggare
och rackaren samt handha byns tjur och orne.
Under de närmast följande åren växte familjen stadigt. Den 9 maj 1799
föddes Ingar. Hennes liv blev dock icke långt; redan den 29 juni på
Petri och Pauli dag gick hon bort. Hennes namn fick istället nästa flicka,
som föddes den 22 maj 1800. Två år senare, den 29 december föddes Ola,
som på nyårsdagen 1803 döptes i Viby kyrka. Han bars av hustrun Anna
Nils Bengts uti Rinkaby och faddrar voro åbon Pehr Ohlsson och åbon
Nils Bengtsson samt hustrun Anna Sven Akas. Efter Ola föddes två
flickor, Karna den 13 april 1805 och Elna den 12 augusti 1812.
Gården födde väl den stora familjen. Skördarna blevo bättre och bättre,
beroende på att J eppa Pehrsson låtit dika vissa tegar, där vårvattnet annars
gärna dröjde sig kvar. Jeppa Pehrsson mindes, att hans far berättat, att
storskiftet antal för varje åbo. Men fadern hade' också sagt - det drog J eppa sig
till minnes - att förordningen om detta skifte icke mottagits så synner-
ligen väl av allmogen. Man stannade hellre vid det gamla och beprövade.
Den 31 mars 1803 utkom nu en av Gustav IV Adolf undertecknad {ör-
ordning om enskiftets införande i Skåne. Vad som gav kraft åt förord-
ningen, var den bestämmelsen, att "när en besuten hemmansägare yrkade
det, skulle i trots af andres motstånd, denne ega vitsord, och förrättningen
sättas i verkställighet". Vidare bestämdes det, att de, som finge odlad jord,
skulle till dem, som erhöllo ouppodlad mark, under vissa år erlägga
odlingshjälp. Det var inte så lätt att genomföra detta och det gick ej
heller utan stridigheter. Redan något år därefter påbörjades skiftesförrätt-
ningen i Viby. Lantmätaren mätte och kartlade, godemännen taxerade och
byamännen följde med och sågo noga på och samlades sedan på kvällen och
diskuterade mätningarna. Det var en omvälvningens tid och förändringen
blev utsatt för många bittra omdömen. De klarsyntaste insågo fördelarna,
men man förstod också, vad man gick miste om, när den nära samhörig-
heten försvann.
1809 års krig kastade sin skugga också över det fredliga Viby. När
ryssarna började bränna och härja även på de svenska kusterna, kom-
menderades rusthållarna i Viby att sända ut sina ryttare och nummer-
genomfördes under hans tid. Man ville söka minska åkrarnas hästar,
som beordrades till Ratan och Sävar, där man befarade att ryssarna skulle
försöka landstiga. Så blev också fallet, men ryssarnas land-
stigningsförsök misslyckades. Detta spordes också i Viby, där man var
fullt överens om, att detta var de duktiga ryttarnas förtjänst. I övrigt
debatterades stridens växlingar och man erfor med förtrytelse arvfiendens
framgångar. Förräderiet på Sveaborg kändes som ett dolkstyng. Så ingick
hösten, den förfärliga hösten, då Finland gick förlorat och sorgen och be-

När Jeppa Pehrsson fyllt femtiotvå år, började han tänka på att över-
lämna gården och draga sig tillbaka på undantag. Liksom sin farfar gick
han ofta på kvällarna en tur runt gården med tanke på att bestämma,
var det undantag skulle byggas, som ej behövts för hans farfar eller far.
En kväll tyckte han sig ha funnit platsen och så gick han in i stugan
och hämtade Marna Nilsdotter och tillsammans ställde de stegen till den
plats en liten bit från gården, som }eppa Pehrsson tänkt sig. Och Marna
Nilsdotter var ense med honom: just här skulle hon vilja bo den gång,
hon skulle överlämna sysslorna i rusthållaregården i andra händer. Så bör-
jade undantagsgården byggas och blev också färdig: Men Jeppa Pehrsson
dröjde med att överlämna gården. Det hade ju legat närmast till hands,
att äldste sonen Pehr blivit arvtagaren, men denne hade aldrig varit för-
äldrarna till någon verklig glädje. Redan tidigt hade han visat mindre
goda anlag, om honom finnes en anteckning i kyrkoboken, som säger:
"han supade, kunde ej få hemmanet". Själv insåg han också, att han inte
var den, som borde föra fädernas arv vidare. 1822 flyttade han till Karls-
hamn, där han blev murare. 1832 återkom han till Viby, där han tre år
senare avled.
Näst äldste sonen Nils var en skötsam och dugande yngling, som
Jeppa Pehrsson med förtroende skulle ha kunnat lämna gården åt. Ar
1818 hade Nils emellertid gift sig med Ingar Fajersdotter från Rinkaby
och erhållit svärfaderns, den förmögne bonden Fajer Mattson, gård i Rin-
kaby, där han blivit rusthållare.
Eftersom de två äldsta sönerna icke kunde komma ifråga, återstod
endast den yngste, Ola. Hur det var, stod nog av alla barnen Ola faderns
hjärta närmast. Så blev det också så, att Ola efter sitt giftermål med Elna
Trulsdotter fick övertaga gården med hälften av ägorna. Den 22 december
1823 erhöll han fasta å 3/16 mantal n:r 6 Viby (Viby 62). Den andra
hälften av ägorna överlät Jeppa Pehrsson till sin dotter Ingar i samband
med hennes giftermål med den förmögne bonden och mjölnaren Ake
Akesson. Denna del benämndes sedermera 3/16 mantal Viby n:r 6 (Viby
63). Redan den 20 april 1790 hade Jeppa Pehrsson erhållit Kungl. Kammar-
kollegiets skattebrev å 3/8 mantal Viby n:r 6.
Jeppa Pehrsson, som alltjämt var rask och vid god hälsa, hade nog
ibland svårt att låta bli att bistå sin son med gårdens skötsel. Men han
var en klok och vidsynt man, som tänkte tillbaka på sin egen ungdom,
hurusom han, när han var yngre än vad Ola nu var, själv fått taga ansvaret
i egna händer och han visste också, att man hellre utför sina egna ideer
och tankar än andras. Också gick allt Ola väl i händer; J eppa Pehrsson
behövde inga bekymmer göra sig för den saken.
Sju år hade gått sedan Jeppa Pehrsson lämnat gården ifrån sig, då
Marna Nilsdotter den 8 april 1830 gick bort. Det blev tomt efter henne,
en tomhet, som inte ens barnbarnen förmådde fylla. I sexton år skulle
Jeppa Pehrsson överleva henne, sexton år i minnenas värld. Den 18 mars
1846 gick han ur tiden, 79 år gammal. Vid sidan om hustrun jordades
han på Viby gamla kyrkogård, i den hembygdens jord, som han älskat.

Jeppa Marna Nilsdotter 27 Nov 1791Rinkaby, Skåne län, Sverige. Marna (dotter till Kyrkovärd Nils Mårtensson och Anna Brodersdotter) 13 Maj 1768 Rinkaby, Skåne län, Sverige; 08 Apr 1830Viby nr 6, Viby, Kristianstad, Skåne län,Sverige. [Familjeöversikt] []

Nils Ingar Fajersdotter 18 Jan 1818. Ingar 27 Jul 1797 Rinkaby, Skåne län, Sverige; 06 Jul1877. [Familjeöversikt] []

Noteringar:

Den 18 januari 1824, andra söndagen efter Epiphanias, då högmasso-
texten handlar om bröllopet i Kana, vigdes i Rinkaby gamla medeltids-
kyrka Ola J eppsson och Elna Trulsdotter. Det var ett ståtligt bröllop,
som Truls Jönsson höll för sin enda dotter. Där saknades varken för-
ridare eller spelmän, men trots all ståten, drogos blickarna till det unga
brudparet, som enligt vad prästfrun i Viby senare sade, tillhörde "det
vackra folkslaget", hon ljus och han mörk. De sågo också bra ut, de
unga; nu i kyrkan var en något högre färg på kinderna än vanligt det
enda tecknet på en möjligen inneboende sinnesrörelse, som det ej ansågs
passande att visa. Vigseln avlöpte utan några som helst missöden, ringen
tappades inte, formuläret sades efter utan att någon av kontrahenterna
stakade sig och allt var som det skulle vara, när festmåltiden i bröllops-
gården tog vid. Det var ett gille, som drog ut på tiden. Men även ett
bröllop tager slut och så småningom bröt brudparet upp för att köra den
halva milen till Viby. Brudgummen körde själv släden, som var prydd
med ett vackert av bruden vävt täcke.och en likaledes av henne förfär-
digad agedyna. Så gled släden med de nygifta ut genom gårdsporten, bort
mot den gamla släktgården, som stod färdigsmyckad att taga mot sin
unga husfru.
Elna Trulsdotter var själv uppvuxen på en gammal gård och var väl
insatt i de plikter, som åvilade henne som hustru till ägaren aven ansedd
släktgård med gamla, goda anor. Hon var praktisk, road och intresserad
av att styra och ställa i hushåll och trädgård. Ola Jeppsson lärde sig också
snart att alltid taga henne till råds i alla angelägenheter, som rörde
familjen eller gården. Hon var allvarligare till sinnet än Ola Jeppsson,
som var gladlynt och livlig, men båda överensstämde de i sin varma och
innerliga religiositet *). Ola J eppssons och Elna Trulsdotters 52-åriga
äktenskap var alltid präglat av innerlig kärlek och förtroligt samarbete.

Den 14 december 1824 föddes dottern Anna. Visst voro både föräld-
rarna och icke minst farföräldrarna glada över hennes födelse, men det
var nog inte utan att Ola Jeppsson hade hoppats på en son, som i sinom
tid kunde övertaga gården och föra traditionerna vidare. Så mycket gla-
dare och stoltare blev han också, när sonen Martin den 4 september 1826
kom till världen. Det var en sådan trygg. glädje att bruka fädernegården
med tanke på att sonen skulle fortsätta därmed en gång. Det hade inte
varit alldeles detsamma, om de bara haft Anna. Hon kunde ju visserligen
ha gift sig och hennes man tagit vid, där Ola Jeppsson slutat. Men det
hade inte varit riktigt detsamma ändå. Och så gingo tankar och drömmar
till den dag, då Martin blivit gammal nog att bli fars hjälp, liksom Anna
mors. Ty naturligtvis skulle han övertaga den gamla gården - det kunde
inte bli tal om annat. Och Ola Jeppsson och Elna Trulsdotter skulle få
en lugn och sorgfri ålderdom i undantagsgården.
Sommarsol och vintersnö växlade och den 18 december 1828 föddes åter en son, Nils Olof, på Viby n:r 6 och etter ytterligare några år den 26 mars 1831 kom Truls till världen.
Ola Jeppsson hade nu blivit 29 år och förskaffat sig anseende såsom en dugande och initiativrik lantbrukare. Ahustrakten har ju sedan gammalt varit känd för sina tobaksodlingar och Ola Jeppsson odlade också tobak
på stora områden, som sedan såldes till tobaksgrossisterna, varav de största, däribland Kockums, funnos i Malmö. Avkastningen av lantbruket var god, men huru goda förutsättningar det än hade, krävde det likväl helt sin man. Redan vid femtiden på morgonen började en hård arbetsdag, som vanligen slutade först sent på kvällen.
J ordbruksarbetet blev mer tidsödande på grund av att nutidens lantbruksmaskiner ej funnos till. Jorden plöjdes med årdrer, som drogs av minst två hästar. Ett sådant årder är bl. a. avbildat på en av kalkmålningarna i Rinkaby kyrka. Harven var jämte årdret den tidens viktigaste åkerbruksredskap. Höet och säden slogs med liar. Hela året rörde sig egentligen om jorden och grödan. Av Ola Jeppssons brev märker man, att redan när nyårsdagen gick in, började hans tankar gå mot det år, som nyss börjat, om det skulle komma att föra med sig medgång eller motgång, om vädret skulle bli tjänligt, om höet skulle bli rikligt, om säden skulle bli tung i axen och bärgad i torrt väder, om tobaken skulle bli fin - om sådana frågor kretsade hans tankar 'och i dessa tankar levde han, tills skörden var inne i ladorna.
Av sädesslagen voro korn, råg och havre de dominerande. Vete odla.
des blott sparsamt, under det att bovetet var ett vanligt sädesslag, som
särskilt odlades på den lätta och sandiga kristianstadsslätten. Därjämte
förekom odling av lin, bönor och humle, vilken senare odling ålagts bön.
derna genom Kristian I1:s "geistliga" lag 1521.
Elna Trulsdotter hade också åtskilligt att bestyra. Det var mycket,
som på den tiden krävdes aven bondhustru i ett stort hem med många
barn. Till ett välordnat lanthushåll hörde fyllda källare och spiskammare.
Sådana funnes också på Viby n:r 6. I källaren förvarades i stora bingar
och kar allehanda saltade varor, i källartaket hängde långa rader av olika
slags korv, skinkor och torkat fårkött, på hyllor och i säckar fanns färsk
och torkad frukt, bruna bönor, ärter m. m., i väldiga lerkrukor smör och
i aska nedlagda ägg. Det var ett gammaldags hushåll med bak och slakt
samt oftast en väv igång. Elna Trulsdotter var väl förfaren i den icke
ringa konsten att väva agedynor och täcken i rödlakan och många voro
de alster av hennes konstförfarna händer, som under årens lopp ned.
lades i döttrarnas kistor. Vid jultiden bakades många olika sorters bröd,
däribland en sorts runda kakor, som kallades tiggarbröd. Särskilt vid
jularna var det många, som gingo omkring och tiggde. Det påstods, att
Elna Trulsdotter vissa dagar hade tillräckligt att göra med att endast skära
upp bröd till dem, som kommo och tiggde. Det var också känt i trakten
milsvitt omkring, att hos Ola Jepps behövde man icke bedja förgäves
varken om mat eller liggplats. Gården hade två omgångar särskilda säng-
kläder för dem, som bådo om husrum. Den sämre omgången delades ut
till dem, som verkade smutsigast. Det var inte alltid hjälpsamheten lönades
med tack. Det hände inte så sällan, att slagsmål och bråk uppstodo bland
dem, som beretts sängplats i någon lada. Om Elna Trulsdotter vid något
sådant tillfälle slog fram, att man kanske borde gallra litet på vilka, man
gav mat och annat, svarade Ola Jeppsson alltid "det är saligare att giva
än att taga". Det var hans ordspråk och det följde han konsekvent hela
livet igenom.
Den andra dottern Marna föddes den 3 oktober 1833, men avled i
höftsjuka vid 18 års ålder den 28 februari 1851. Hon dog i faderns armar.
Innan Ola Jeppsson lade tillbaka dottern i sängen, läste han:
"Nu påden strand jag lyckligt hamnat, där mödors svall ej mera gro.
Migudgummen nu har omfamnat, jag vilar nu i stilla ro, jag nu det
himmelska har funnit och segerns gyllne krona vunnit."
Något mer än tre år efter Marnas födelse såg Jöns dagens ljus och
sedan kommo med två och tre års mellanrum Kjersti, Pehr och Anders,
som föddes 1845.
Redan i barndomen fingo barnen hjälpa till, pojkarna i lantbruket och
flickorna med hushållsgöromål, vävning och annat. På helgdagskvällarna
samlades man i "stugan", där Ola Jeppsson med sitt glada humör spred
glädje och trevnad omkring sig. Han sjöng gärna och spelade också taffel,
varvid på barnens begäran ett stående nummer var "veni puella, salta
cum me".
Barnen började sin skolgång i Viby. Det visade sig snart, att alla
hade utomordentligt goda läshuvuden. Martin, den äldste sonen, kunde
inte hållas borta från böckerna. När han under de första skolåren till-
frågades, vad han skulle bli, när han blev stor, gav han alltid samma svar
"jag skall bli en lärd man". Och det blev snart nog klart för honom själv
och- andra, att böckerna voro kärare för honom än hela Ola Jeppssons
gård och hästar och kor, får och grisar - och åkrar och ängar med. När
andra pojkar i sommartid redo vall med hästarna och hjälpte till på åkrar
och ängar, då satt Martin hopkrupen över en bok och varken såg eller
hörde, vad som försiggick omkring honom. Att han läste sina läxor ordent-
ligt och hade gott beröm om sig i skolan, var ju visst att vara glad åt. Men
när Ola Jeppsson ville ha honom med i arbetet emellanåt för att han
skulle vänja sig, då gick han med, ty han var van att lyda, men intresset
saknades fullständigt. Och inte hade han det rätta handlaget som andra
pojkar på landet, utan bar sig bakvänt åt. Ola Jeppsson och Elna Truls-
dotter tröstade sig till en början med, att ba böckerna kommit undan, så
skulle nog gården få hans intresse. Men det
blev på samma sätt som förut. Under konfirmationsläsningen hade också
kyrkoherden i församlingen fäst sig vid pojken och lade ett gott ord för
honom hos fadern. Slutet blev, att Martin fick börja på läroverket i Kris-
tianstad för att med tiden söka taga studentexamen *).

Det var fem söner kvar och Ola Jeppsson hoppades naturligtvis, att
någon av dem med tiden skulle övertaga gården. Men de gingo alla troget
i storebrors fotspår. När den siste av dem lämnat hemmet för studierna,
då var det som om något fallit samman för Ola Jeppsson. Vad tjänade
det nu till, att han arbetat och mödat sig, att hans rygg blivit krökt och
hans händer valkiga, att Elna Trulsdotter och han sparat och knogat för
att gården skulle bli stor och 'präktig? För att tvinga sönerna in på en
bana, som var dem motbjudande, det varken ville eller kunde han. Så
fick han låta drömmen om gården, som skulle gå från far till son, fara
och se verkligheten sådan den var. Och Elna Trulsdotter och döttrarna
och han fingo gå därhemma och knoga och arbeta och spara som förut,
ty det skulle kosta mycket pengar att låta alla sönerna bli läskarlar.
Men arbetet gick inte lika lätt som förut, han hade blivit så många år
äldre, sedan den vackra framtidsdrömmen gått om intet. Hur skulle det
gå, när han inte orkade längre - när han inte kunde gå i spetsen för sitt
folk på de välskötta åkrarna och ängarna? Det var en tanke, som kom
många gånger. Men den fick aldrig något svar. Det var något, som han
alltid sköt ifrån sig - en tanke, som han aldrig tordes tänka ut.

Ar 1845 blev Martin student och inskrevs vid Lunds universitet. Några
år senare följde Nils Olof efter och 1851 var det Truls' tur att avlägga
studentexamen och börja sina akademiska studier. Med stolthet och glädje
såg Ola Jeppsson att det gick sönerna väl i Lund och på allt sätt för-
sökte han ekonomiskt hjälpa dem. Studierna krävde kontanta pengar och
sådana var det inte gott om ens i en stor lantgård. För att kunna bistå
sönerna hade Ola Jeppsson också måst taga inteckningslån. Räntorna å
dessa voro emellertid dryga och år 1848 fann han, att han skulle bli
nödsakad sälja ett jordområde, om han även i fortsättningen skulle kunna
bekosta sönernas studier. Det var en hård strid Ola J eppsson hade att
utkämpa, innan han kunde fatta beslutet om försäljningen. Skulle han
kunna avhända sig något av den jord - om också bara en liten del
därav - som i över hundra år gått från far till son och som i svåra
tider, då allt tycktes vilja falla samman, varit det enda, som hållit ägarens
livsmod uppe? Det kändes nästan som ett svek mot de bortgångna där
uppe på kyrkogården att sälja ens den minsta del av den jord, som de
plöjt hundratals gånger i svåra som ljusa tider med den enda tanken, att
lämna den i bättre skick till den son, som skulle träda till. Men nu gällde
ra han slutat skolan och det sönerna och deras framtid. Striden inom Ola
Jeppsson var hård, han vägde för och emot, men slutligen var han överens
med sig själv om den väg, han hade att gå. Den 13 juni 1848 sålde han till
Anders Persson och hans hustru Elna Hansdotter 1/78 mantal av den gamla
fädernegården ..
Försäljningen medförde en lättnad i ekonomiskt avseende, som varade i
mer än tre år, men efter denna tid ställdes Ola Jeppsson ånyo inför det
svåra valet: antingen sälja ytterligare en del jord eller också inte längre
kunna hjälpa sönerna. Liksom förra gången segrade kärleken till barnen
och genom avhandling den 29 december 1851 försåldes 3/208 mantal av
Viby n:r 6 till Pehr Truedsson och Nilla Håkansdotter.

Det var inte lätt för Ola J eppsson att gå förbi de försålda områdena
och se främmade människor arbeta där. Hellre än att sälja mer, belastade
han också gården med nya inteckningslån, som han hoppades kunna lösa,
när sönerna blevo färdiga med studierna. Det borde inte dröja så länge,
eftersom alla skötte sig väl och i tur och ordning avlade den dåvarande
phil.acand.sexamen. Ar 1850 hade Martin blivit filosofie doktor och 1859
vann Nils Olof den akademiska lagern och Truls hoppades, att samtidigt
bli färdig med sin avhandling.
Det började så småningom bli tomt i det förut barnrika hemmet.

Barnen började själva bilda familjer och för varje år växte den talrika
skaran barnbarn. Martin gifte sig första gången 1854 och efter hustruns
frånfälle 1859 ingick han 1863 nytt äktenskap. Han fick i dessa båda
äktenskap sammanlagt tjugo barn. Truls gifte sig 1857 och i hans äkten-
skap föddes tio barn. Nils Olof ingick äktenskap 1860 och fick fem barn.
Jöns var gift två gånger, i första äktenskapet fanns inga barn, men i det
andra sju. Pehr hade i sitt äktenskap fyra barn och Anders fem. Döttrarna
Anna och Kjersti stannade längst hemma hos föräldrarna. Först 1855, då
Kjersti hade blivit femton år och kunde övertaga Annas plats i hemmet,
gifte Anna sig med lantbrukaren Lars Svensson ochftck fyra barn. Ar
1871 gifte Kjersti sig och fick två barn. Sammanlagt hade Ola Jeppsson
och Elna Trulsdotter sålunda 57 barnbarn, varav dock flera dogo i späd
ålder. Blott några av barnen stannade så nära hemtrakten, att besök oftare
kunde ske i det gamla hemmet. Men den uppoffrande föräldrakärleken
följde alla och omtanken räckte till för både barn och barnbarn.

1857 kom även Jöns till Lund och utgifterna växte. Nils Olof och
Truls arbetade båda på sina doktorsavhandlingar och behövde ekonomisk
hjälp hemifrån för att kunna bekosta tryckningen. Ar 1860 såg Ola jepps-
son sig ingen annan utväg att lösa penningfrågan än att sälja ytterligare
ett jordområde. Enligt avhandling den 1 september 1860 sålde han till
J. Persson och hans hustru Elna Nilsdotter 7/312 mantal.
Ola J eppsson var nu 57 år gammal och de äldsta barnen voro vuxna.
För föräldrarna hade det varit ett arbetsamt liv, fyllt av omsorg om och
uppoffringar för barnen, och de borde nu enligt tidens sed ha överlämnat
gården till någon av sönerna och själva dragit sig tillbaka på undantag
för att i lugn och ro gå ålderdomen till mötes. Men som livet gestaltat
sig för dem, var detta för en man med Ola Jeppssons pliktkänsla icke
möjligt. Ingen av sönerna kunde nu övertaga gården och därför fick han
fortsätta att arbeta för fädernegården och barnen. Skulderna voro stora
och alltjämt hade han de yngsta sönernas uppfostran att tänka på. De
tre äldsta voro nu färdiga med sina examina, men hade icke så stora
inkomster att de kunde hjälpa de yngre.
Aren togo emellertid ut sin rätt och Ola Jeppsson kände, att han ej
längre orkade så mycket som förr. Det började nu också, sedan Anders,
som han i det längsta hoppats skulle stanna kvar vid gården, ville börja
läsa; stå klart för honom, att ingen av sönerna skulle komma att fort.
sätta i fädernas spår, ehuru väl hoppet, att någon av dem en dag skulle
återvända för att övertaga, vad som fanns kvar, först åtta år senare
helt skulle grusas.
Ar 1862 sålde svärsonen Lars Svensson den gård i Hö, som han ärvt
efter sin fader. Då vaknade den gamla, aldrig glömda tanken på att något
av barnen skulle övertaga gården åter till liv hos Ola Jeppsson och enligt
avhandling av den 15 maj 1862 överlät han å dottern Anna och hennes
man 22/312 mantal av Viby n:r 6. Samtidigt upprättades ett undantags.
avtal, varigenom Ola Jeppsson och Elna Trulsdotter tillförsäkrades vissa
förmåner för framtiden. Ola Jeppsson behöll själv huvudgården under det
att dottern och svärsonen övertogo de byggnader, som Jeppa Pehrsson
på sin tid hade uppfört såsom undantag. Lars Svensson utvidgade la du.
gårdsbyggnaderna och uppförde en del andra ekonomibyggnader.
Svårigheterna voro därmed dock icke slut för Ola J eppsson. Skulderna
tryckte, jordbruket kom in i en depressionsperiod och tobakspriserna föllo.
Det berättas, att lantbrukarna under denna tid hade så ont om foder, att
korna voro så magra, att de inte själva kunde resa sig om förvåren utan
måste hjälpas upp. Trots de svåra tiderna kommo dock de två yngsta
sönerna till Lund, där de äldre skulle taga på sig en del av utgifterna för
dem. Huvudparten föll dock på fadern. De hårda tiderna tryckte också
Lars Svensson, som redan 1865 sålde sin gård. Men Ola J eppsson ville inte
giva tappt, utan försökte i det längsta behålla, vad som återstod av fäder.
negården. De lån, han erhållit av släktingar och vänner voro många och
stora, men likväl icke så bekymmersamma som banklånen, som löpte med
hög ränta och som punktligt måste amorteras.
Genom sina personliga egenskaper hade Ola J eppsson förvärvat sig
allmän aktning och anseende. Han hade också väckt beundran för det
sätt, varpå han burit de tunga och svåra åren, och för de försakelser och
uppoffringar, han frivilligt tagit på sig, för att sönerna skulle få den upp.
fostran, åt vilken deras anlag pekade. Men man kunde numera inte bortse
från, att Ola Jeppsson började bli gammal och att mänskligt att döma
den dag snart skulle komma, då han inte längre skulle kunna behålla
gården utan de återstående och bästa delarna skulle behöva säljas. Det
var flera, både släktingar och utomstående, som gärna skulle vilja bli
ägare till den gamla och välskötta gården, och det var nog inte endast
en tillfällighet, att framställningarna om amorteringar på lånen med ens
blevo både tätare och enträgnare. I tre år efter det Lars Svensson sålt
sin gård arbetade och strävade Ola J eppsson för att ej behöva sälja huvud.
gården. Men det var förgäves. Ar 1868 fann han, att det ej var annat
att göra än att sälja. Den 9 maj delades gården upp i ej mindre än åtta
delar, vilka försåldes till olika personer. Det från början stora hemmanet
var därmed definitivt styckat.

Våren hade kommit till Viby tidigare än vanligt det året. Och de
två gamla, som rustade sig till uppbrott, tyckte, att den aldrig varit så
vacker som den gången. Mycket hade de att ordna och styra med -
mycket, som tvingade avskedets smärta tillbaka, men under de få stilla
stunderna bröt vemodet igenom så mycket starkare. Det var en strålande
vårdag, när kastanjerna blommade i allen till Viby kyrka, som en liten
skara samlats för att bjuda farväl. De gin go tysta omkring - Ola J epps~
son och Elna Trulsdotter - och tryckte för sista gången vännernas och
de gamla tjänarnas händer. En granne hade åtagit sig att skjutsa till Kris-
tianstad. Så rullade vagnen ut genom gårdsporten. Jöns Pehrssons stolta
dröm om gården, som skulle gå från far till son, släktled efter släktled, hade
nått sitt slut. Den siste som brukat den hade på grund av uppoffringarna
för sina söner fått gå hemlös från sina fäders gård . . .
När försäljningen var slutförd och skulderna betalda, återstod ingen-
ting för Ola Jeppsson och Elna Trulsdotter. De hade offrat allt för
sönerna, men hade nu också dem att vända sig till. Den av sönerna, som
föräldrarna mest litade till var Truls, som vid denna tid hade blivit ordi-
narie läroverksadjunkt i Göteborg. Han hade kort förut förvärvat en den
gången ganska obetydlig gård i Marks härad av Alvsborgs län, benämnd
Källeberg Storegården. Den var icke någon betydande egendom och var
därjämte högt skuldsatt. Sedan Viby n:r 6 sålts, stodo även Lars Svensson
och hans familj utan gård. Truls erbjöd dem då att bruka Källeberg samt
föräldrarna att bosätta sig där. Båda familjerna bodde också ett par års
tid på Källeberg, men tiden blev i den främmande omgivningen lång för
de gamla. Ola Jeppsson hade blivit en liten prudentlig gubbe, som
i regel brukade gå klädd i långrock och spännhalsduk. Han satt mest
inomhus och rökte sin långa pipa samt berättade för barnbarnen om gamla
tider. Trots motgångarna hade hans goda humör inte lämnat honom. Sjöng
gjorde han dock numera sällan och hände det någon gång var det psalmer
om "det goda land på den andra strand", dit han alltmer längtade och
dit han kände, att han inte kunde ha så långt kvar. Såväl hans som
hustruns käraste läsning var bibeln och av de många bibelcitaten i hans
brev framgår, att han var väl hemmastadd i den heliga skrift.
Det är inte så lätt att plantera om människor i 70~årsåldern och få dem
att trivas i en främmande omgivning. Både naturen och människorna i
Källeberg voro helt annorlunda än i Viby och de båda gamla längtade
tillbaka till Skåne. 1871 blev dem längtan tillbaka för stark och de Iam-
nade Källeberg för att omväxlande bo hos Jöns i Malmö och Nils i
Landskrona. Men stadslivet passade dem inte så väl och när yngsta dottern
Kjersti gift sig med folkskolläraren Olof Löfvall i Stora Herrestad flyttade
föräldrarna dit. Det var en trakt, som ganska mycket påminde om Viby,
och både Ola Jeppsson och Elna Trulsdotter kände sig väl tillrätta hos
dottern och svärsonen. Detta blev i ännu högre grad fallet sedan de två
barnbarnen kommit till världen. Ola Jeppsson var ovanligt barnkär och
tröttnade aldrig på att sysselsätta sig med de små.
Sönernas inkomster hade under årens lopp blivit bättre och bättre och
det var deras tanke, att de gemensamt skulle hjälpa föräldrarna till något
lämpligt ställe i Viby. Men då vaknade den gamla myndigheten och själv-
ständighetskänslan till liv igen hos Ola J eppsson. Han ville inte återvända
till Viby under helt andra förhållanden än de, då han suttit såsom ägare
till en av byns förnämsta gårdar. När det var ogörligt att köpa igen den
sönderstyckade gamla släktgården, fick det vara med gårdsköpet. Både
han och Elna Trulsdotter trivdes för övrigt så väl hos dottern, att de
gärna ville stanna kvar där. Då och då hände det, att barnen och barn.
barnen samt släktingar och vänner från vibytiden kommo och hälsade på.
Det var högtidsstunder för Ola Jeppsson, när han fick återuppliva minnena
från tiden i Viby, till vilken hans tankar så ofta gin go tillbaka, och när
han erfor, huru både barn och barnbarn artade sig väl. Elna Trulsdotter
var lika släktkär som mannen. Många av de gamla hade hon själv känt
och ännu fler kände hon väl till genom de berättelser, hon hört i sin ung-
dom. Hon var också mån om att hos barnbarnen inpränta släktkärlek och
sammanhållning. En gång, när hon för en del av de ivrigt lyssnande barn.
barnen berättade om släkten i gamla tider och därvid endast drog fram
de vackra sidorna, frågade ett av barnbarnen, "men farmor, hände det
aldrig, att det fanns någon dålig människa i släkten 7" Elna Truls dotter
svarade: "nej, min lille vän, något dåligt har aldrig funnits i vår släkt".
Yttrandet är i viss mån betecknande för henne. Hon ville i allting endast
se det goda och ljusa och ställa fram det såsom ett excelsior för de unga.

Den 22 april 1876 gick Elna Trulsdotter bort. Nöjd med sin lott hade
hon alltid varit, även då solen skymdes av moln, och nöjd var hon att
få gå bort, då dagen var till ända och aftonen bröt in.

Åren, som kommo och gingo, lämnade Ola J eppsson lika litet som
någon annan oberörd. Den förr så resliga gestalten hade blivit allt mer
lutande och böjd. Den spänstiga gången hade- blivit stapplande och svag.
Om ålderns dagar har mången sagt: "de behaga mig icke". Men så var
det inte med Ola Jeppsson. För honom hade livet medfört så mycket,
som inte behagat honom -, mycket, som gjort hans rygg böjd och hans
hjärta tungt. Visst hade det många gånger också fört med sig ljus och
glädje, men han kunde dock instämma i det gamla ordet, att "när livet
som bäst varit haver, så har det varit möda och arbete". Inte var det
egentligen arbetet, som gjort honom trött, han hade älskat den gamla
gården och de sina och för en man som Ola Jeppsson var mödan en
välsignelse. Men det var så mycket annat, som gjort livet tungt så många
gånger. Sorgen över hustruns bortgång tog också hårt och Ola Jeppsson
kände själv, att han snart skulle följa henne efter. På morgonen den 10
mars 1879 sade han till" dottern Kjersti "idag dör jag, så du får skicka
bud efter Löfvall". Kersti invände något om, att fadern ju inte var sjuk,
så det kunde hon aldrig tro, men fadern gav sig inte och så blev Löfvall
efterskickad. Han hade knappt hunnit in i rummet, förrän Ola Jeppsson
föll tillbaka i soffan. Svärsonen skyndade fram och lyfte upp honom,
men märkte, att han inte längre andades, varför han under orden "sov
i frid, käre gamle morfar" lade honom ner. Ola Jeppsson hade fått ingå
i den himmelska värld, som han så visst trodde på och så uppriktigt
längtade efter.
Ett märkligt livsöde var avslutat. Det hade varit byggt på en god
grund. Ola Jeppsson hade i hela sitt liv och sin livsgärning utgått från
en levande gudsfruktan och en plikt- och ansvarskänsla, som tålde vilka
uppoffringar det vara månde. Intet offer var honom för stort, när det
gällde att trygga barnens framtid. Aldrig svek han sin övertygelse. I ut-
hållig arbetslust sökte han sin like. Och svensk var han in i hjärtat och
rättrådig som få. Med Ola Jeppsson gick en märklig man ur tiden.
En värld av minnen lever kring graven på Herrestads kyrkogård, där
Ola Jeppsson och Elna Trulsdotter vila, och i träden, som resa sina kronor
däröver, susar vinden vemodigt och gåtfullt.

Noteringar:

Pehr Jeppsson flyttade 1822 till Karlshamn, gick i lantbruksskola, var murare, återkom till Viby 1832. Han supade, kunde ej få hemmanet.

Familj/Make/Maka: Åke Åkesson. Åke 06 Sep 1805 Fjälkinge, Skåne län, Sverige; 1834Hammar, Nosaby,Skåne Län,Sverige. [Familjeöversikt] []

Familj/Make/Maka: Sven Fajersson. Sven 24 Jan 1802 Rinkaby, Skåne län, Sverige. [Familjeöversikt] []

Noteringar:

Anna tillhör Bjärasläkten och Bonde Nilsson gifte in sig i denna släkten.

Anna 1842. [Familjeöversikt] []

Familj/Make/Maka: Ola Åkesson. Ola 09 Jan 1822 Gälltofta, Rinkaby. [Familjeöversikt] []

Familj/Make/Maka: Elna Mårtensdotter. Elna 01 Nov 1836; 12 Dec 1881. [Familjeöversikt] []

Jöns Margareta Svensdotter 12 Maj 1859. Margareta 02 Jan 1837; 25 Jun 1914. [Familjeöversikt] []

Familj/Make/Maka: Okänd. [Familjeöversikt] []

Familj/Make/Maka: Ingar Ingrid Karlsson. Ingar 16 Feb 1851 Färlöv,Kristianstads län, Sverige; 11 Mar 1928Kristianstad, Skåne län, Sverige. [Familjeöversikt] []

Familj/Make/Maka: Lysell. [Familjeöversikt] []

Carl Pauline Wilhelmine Emilie Claesson 12 Jul 1886. Pauline 31 Maj 1859 Malmö, Skåne län, Sverige; 20 Apr 1916Köpenhamn. [Familjeöversikt] []

Tage Kerstin Malvina Margareta Santesson 04 Nov 1899. Kerstin 23 Jul 1876 Stockholm, Sweden; 09 Jan 1945Stockholm, Sweden. [Familjeöversikt] []

Sven Florence Truve 05 Okt 1900Reading Boston Mass usa. Florence 30 Dec 1876. [Familjeöversikt] []